W har nu varit hos en lungdoktor. De har inte funnit något omedelbart fel, men nu ska han göra ett arbetstest. Det var en undersökning som skulle ta två timmar. Och om de inte hittar något där så får vi lita på det. Det känns ändå väldigt bra att ha kollat upp ordentligt.

Idag letade jag efter bilder av en annan anledning, och då dök det upp en del bilder från tiden då W var så sjuk. Det känns så oerhört långt bort och väldigt främmande. Han var så oerhört sjuk. Jag kan nästan inte förstå det, och det sticker som knivar i hjärtat när jag tänker på allt han har fått utstå. Men det var som i en annan värld. Jag antar att det är lika konstigt för honom också. Men en sak som är konstig – och talande, är att vi har ju tusentals bilder, men från sommaren – hösten 2012 har vi knappt någon. Det är några från sjukhuset, men i övrigt väldigt väldigt få. Det är som ett svart hål det där året.

Jag undrar om det någonsin kommer att sluta göra ont.

Lillasyster och jag pratar ganska mycket om det i perioder. Hon for väldigt illa. Hon berörs fortfarande av minnena och av saker som påminner henne. Men hon är, de är alla, väldigt kloka. Jag tänkte skriva att man kan se det som en gåva, men det kan man absolut inte, det kommer jag aldrig kunna, men vad jag menade är att vi har lärt oss så mycket. Och barnen har lärt sig så mycket om livet redan i unga år. Vad livet kan föra med sig och vad skört allt är. Vi har blivit tightare, och det är vi fortfarande. Barnen är väldigt nära varann. Då tänker jag ibland på min mamma och hennes syskon, de hade en väldigt tuff barndom vilket gjorde dem oerhört nära. Det resulterade också att mamma talade med flera av sina systrar i telefon dagligen, hela livet. Tänk så fint!! Vilken kärlek!

Jag tänker ofta på hur livet kunde ha sett ut. Hur skulle man någonsin ha kommit vidare om det hade gått åt helvete? Jag vet att man gör det, för att man måste, men det är helt overkligt. Jag är så tacksam, så oerhört tacksam att W är hos oss och att han får må så bra som han gör. Vi glömmer så ofta att leva i nuet, att ha perspektiv, att inte grotta ner oss i små oviktiga saker. Jag får inte göra det. Jag måste leva i nuet, minnas vad som varit, men glädjas åt det som är. All kärlek.