Idag är det tre år sedan transplantationen. Vi har sagt att vi ska fira som en födelsedag (dock utan presenter :-)). I år skjuter vi lite på det tills imorgon, då ska vi ut och äta. Men idag ville både lillebror och W ha kompisar och hänga runt här hemma istället.

Idag har W och jag varit på sjukhuset hela dagen. Är så trött… känner mig som en urvriden trasa. Sjukhus suger såå mycket. Benen kändes som bly, orkade knappt släpa mig fram i korridorerna i slutet av dagen. Kände igen känslan såå väl, får den ingen annanstans. Allt gick dock bra, det var mycket färre kontroller än vanligt, bara ovanligt mycket blodprover. W blev yr av alla prover. Det som trasslade var Spirometrin, det är lungkapacitetstest. Jag blev faktiskt ganska orolig. Vi har ju upplevt att han inte har samma flås och kondition som jämnåriga kompisar, trots att han tränar så mycket så blir det inte bättre liksom. Samt att han har mkt slem i halsen och harklar sig ofta och mycket. Det har jag dock tänkt var en dålig vana. Men kanske kanske, kan det vara något med lungorna och andningen. Han gjorde testet säkert 12 gånger och det var bara en gång värden blev bra, alla andra gånger var de usla. Det hade med utandningen att göra som jag fattade det. W fick sedan astmamedicin för att se om det blev bättre, men det blev det inte.

Läkaren från hematologen ringde och sa att alla blodvärden de fått hittills såg bra ut. Jag pratade då om detta och vi skulle höras om det när analysen av värdena kom. Jag kommer inte att släppa det! Vidare fick vi nu ett beslut från Jazek att W får ta influensavaccinet. Det har diskuterats bland de andra läkarna och de har sagt nej. Jag ville dock att de skulle fråga honom för jag tycker det är viktigt. Om W skulle få influensan ligger vi inlagda minst en vecka… Problemet var att man inte vill ge det till transplanterade barn. Men för W som oxå har Addison blir det ju en liten konflikt, gäller att värdera risken väl. Förra året tror jag Britt tog beslutet, hon blev ju väldigt berörd när hon såg W ligga i en kris. Det var oxå den värsta krisen han haft, han var riktigt riktigt dålig (då vi var i Köpenhamn). Hon återkom ofta till det, och jag förstod att hon var lite ”chockad” hur fort och hur illa det faktiskt kan gå.

Nu ska jag gå upp till mina hjältar, vi ska skåla i lite bubbel och äta god mat. Och imorgon ska vi gå ut och äta på en Italiensk restaurang som har glutenfri pasta. Det kommer att bli superhärligt!! Jag är så oändligt tacksam att vi får vara tillsammans. Jag blir så sentimental vid sådana här tillfällen. Vår resa är helt overklig, det känns ibland så avlägset och främmande, men så vid dessa tillfällen så ramlar jag rakt in i det igen och då blir det lite känsligt. NU är det dags att fira! Lev väl – vi vet inte vad som väntar runt hörnet.