Jag träffar ganska många som verkligen undrar hur det är, därför tänkte jag att jag ska skriva några rader…

Ja, vi har nog landat i den goda nyheten nu, och eftersviterna avlöser varandra. Jag kan ofta brista ut i gråt, ofta kommer det minnen och tankar från ”ingenstans” som väcker så mycket känslor… tankar på hur vi kunde ha haft det nu om beskedet hade varit ett annat, minnen från sjukhustiden, ångest och rädsla som hugger tag. Det starkaste minnet, som jag vet att jag har skrivit om tidigare, är när jag packade inför inläggning på CAST, jag visste inte när eller ens om vi skulle komma hem igen. Eller när jag var med lillebror på sjukhuset och vi vinkade till W genom en glasdörr, de fick inte träffas för Malte hade en misstänkt infektion. Bröderna var såå ledsna och tårarna rann förtvivlat på dem båda…

Jag är ofta arg och tycker livet är orättvist. Jag har tänkt och försökt analysera varför det är så, nu är ju allt bra och hotet eliminerat, jag borde ju inte känna ilska? Men det är kanske naturligt, jag är arg för allt W har behövt utstå och, egoistiskt kanske, arg för allt vi har tvingats försaka dessa tre år. Jag tänker alltid att jag ska vara så glad att allt gick bra, på något sätt borde det ju vara ok att vara arg för att vi råkade ut för det här från början…

Jag märker att jag är känslig och orolig för att känna mig ”utanför”, vill så gärna höra till i alla möjliga sammanhang (ofta orealistiskt många). Detta tror jag beror på dessa år då vi har varit utanför allt, inte kunnat vara med. Men jag försöker att låta allt detta bara ha sin gång. Vara snäll mot mig själv och försöker leva här och nu.

Och glädjeämnena ÄR många. Vår fina W mår så bra! Han är precis som, vad jag tror, en helt normal 12-åring. Han är tjurig och grinig, slänger smutsiga strumpor omkring sig OCH är världens mest omtänksamma – särskilt mot sina syskon. Det kan också få mig att gråta :-)…

På onsdag är det sjukhusdag. Vi ska träffa tre olika läkare. Först är det endokrinläkaren Anna, henne träffar vi var tredje månad. W går inte upp i vikt som han borde, därför följer hon honom noga. Vi har också lite problem med doseringen av kortison, så det är skönt att träffa henne och diskutera. Därefter är det neurologen dr Susanna. Hon ska undersöka W neurologiskt, och så ska vi prata lite mer om USAs utlåtande. Vi ska gå både Micke och jag så att vi kan ställa alla frågor och höra alla svar, båda två. Sist ska vi till underbara Anki och ngn läkare där. Blev förvånad när de ville träffa oss, men känner att det är skönt att få en check.

Jag hade tänkt att vi skulle gå upp på CAST också, men inser att jag nog inte är redo för det ännu. Är inne i en skör period då allt som väcker minnen är jobbigt.

Det känns ofta så overkligt när jag tänker tillbaka på hur vårt liv var för ett år sedan eller ännu värre för två år sedan, mot hur det är nu. Det känns som om det inte var jag, som om det var någon annan… jättekonstig känsla.

Jag försöker trösta mig med att det inte är så himla konstigt att jag omges av konstiga känslor och mår kymigt mellan varven. Att gå helt obemärkt förbi vår resa tror jag inte skulle vara sunt. ”Vi är alla bara mer eller mindre störda”, har ju alltid varit Mickes tes. Kanske har jag blivit lite mer störd, (moahahahaha :-)) men vad gör det?! Vi får vara en hel familj, jag jobbar vidare på att hitta balansen, att finna glädjen och lugnet igen.