Då kom äntligen det efterlängtade samtalet. Sitter här och försöker få det att sjunka in. Nya doktorn ringde. De hade ännu inte fått definitivt svar från USA, de väntade fortfarande på en särskild röntgenläkares bedömning.

MEN en läkare hade nu lämnat sin bedömning. Han bedömer det man ser som ”naturliga” förändringar. Skadorna visar en annan karaktär och det förklarades med att det var som ärr på hjärnan som kunde förändra karaktär. Han har sagt att det är inte en sjukdomsprogress som vi ser.

Tårarna rinner sakta. Jublet och den totala lättnaden låter vänta på sig. Man reagerar så konstigt, aldrig som man tror. Jag skakar i hela kroppen, antar att det är av lättnad ändå. Trots att hon var tydlig på att vi måste avvakta nästa besked innan vi andas ut.

Tyvärr krockar hon och jag fullständigt. Hon vill absolut inte att man ställer några följdfrågor, hon vill bara leverera besked och sedan snabbt lägga på. Jag litar tyvärr inte på henne för fem öre, känns inte som om hon varken är insatt eller påläst. Inget av det jag frågade och ifrågasatte kunde hon svara på.

Jag frågade om USA ville göra en MR till, men det kunde hon inte svara på ännu. Jag sa att jag absolut ville. Vi vill komma till det skede att alla läkare som tittar på bilderna (både Sverige och USA) är överens om att det inte är några förändringar över huvud taget. Inte det här vinglandet och alla olika besked och bedömningar. Det ville hon inte höra på. Hon tyckte att de var så försiktigt etc…

Men Micke och jag sa nu att när vi får nästa besked så ska vi försöka få kontakt med Dr Karin, som har kommit att bli vår klippa och den vi litar på. Och om hon säger att det är över och att vi inte behöver göra fler MR så ska vi försöka lita på det.

Ja, det blev ju en God Jul till slut. Ska bara samla mig och låta detta sjunka in. Krama min fina W och tänka att NU ÄR DET ÖVER!!!