Idag har Micke och W varit hos Dr Anna. Det hade varit ett jättebra möte!! ”Hon var väldigt pedagogisk” som W uttryckte det :-).
Hon bedömde förra veckans tillbud som en regelrätt Addisonkris. Lågt socker och sen lågt natrium som följd. Nu har hon ändrat i journalen, så när den öppnas blinkar en stor varningstriangel. Vi kommer också att få ett brev (som vi tidigare har fått av Dr Eva) som ger oss allra högsta prioritet på vilket sjukhus vi än behöver uppsöka. OCH vi fick hennes mobiltelefonnummer. Såå himla skönt. Det kan ju låta löjligt, men den där hopplösa känslan när man inte får tag i någon, när man inte vet var och vem man ska ringa, vilka vägar man ska ta, den är urjobbig. Jag blev så lättad! Jag har ju alltid känt att jag kan ringa Dr Eva, men nu var det ju så länge sedan jag hade kontakt med henne.
De bestämde också att vi nu ska prova att höja dosen mitt på dagen, prova en vecka och se om W kan få upp glöden lite. Hon sa att de har märkt att olika patienter tar upp olika mängder av medicinen och det kan vara så att W tar upp lite mindre än man tror.
De hade talat mycket om kosten också. W går inte upp i vikt och han måste nu kämpa för att äta så att han inte tappar alltför mycket. De lade nu in tätare kontroller, vi ska träffa henne var tredje månad. Känns bra! En vän till oss som är väl insatt i området har flera gånger sagt att Dr Anna är en av de ledande läkarna inom området, så vi är i goda händer!
I övrigt är det en lång seg väntan. Samtidigt som jag är så rädd för det där samtalet så jag nästan inte vill att det ska komma…
