Ja, vi toppade allt med en liten Addisonkris som kom igår… W har varit lite sjuk i helgen men inte farligt och inte mycket feber. Men i söndags började han hulka, som han alltid gör när han får Addisonkänningar och på måndag morgon visste vi att vi inte kommer att lyckas vända det själva.

Det blev lite strul när vi försökte komma till sjukhuset. Det var underbemanningar och ingen ville ta emot. Blev hänvisade till akuten. Jag AVSKYR akuten. MEN det gick jättebra. Micke åkte med Wille i egen bil så att han kunde hjälpa till att bära in honom. Han börjar bli stor och tung nu. Sedan drog Micke iväg på möten. Vi fick ett väldigt fint bemötande. Blev högprioriterade. Läkaren kom efter fem minuter. Påläst. Som vanligt blev det problem att sätta nålen, men efter fyra försök lyckades det.

Värdena var normala när vi kom in, men efter ett par timmar sjönk natriumet till 132 (det får inte vara under 135, normalt är mer 140-147). Då blev det fart. Snabbt byttes glukosdroppet mot ett natriumdropp och provtagningar varannan timme hela kvällen och natten. Han hade lågt socker, lågt blodtryck och lågt natrium. Ändå tyckte vi att han var piggare än han brukar vara vid kortisolsvikt…

Det som kändes tryggt var att läkarna tog det oerhört allvarligt och seriöst. Inget lämnades åt slumpen. Men som vanligt, så fort W hade fått solucortef (kortison intravenöst) så piggade han snabbt på sig. Han började äta och prata igen.

Och jag som trodde, när vi åkte in, att vi skulle behöva ett fyratimmarsdropp, lite cortison och sen få åka hem. Nu skulle vi bli kvar i TVÅ dygn… Usch, sjukhus suger verkligen.

Men, igår eftermiddag hade natriumet varit stabilt i fyra timmar efter att natriumdroppet släppts så då fick vi iaf gå hem. Såå skönt.

Det är en sådan extrem anspänning sådana här resor. Jag är helt slut. När man känner att läkarna tar det så oerhört allvarligt, när man vet hur farligt det är. Det kan ju lätt bli livshotande. Vi har ju varit där förr.

Det tillsammans med oro för MRen. Det tillsammans med att min kära moster Dana dog i söndags. Hon gör nu mamma, pappa, Sten och moster Emily sällskap i himlen, jag tror att de har det ganska bra. Moster Dana stod mig nära. Jag tyckte så hemskt mycket om henne. Vi pratade ungefär en gång per vecka nu efter att mamma hade dött. Hon var en riktig krutgumma. Hon fattas oss.