Ja, vår W är väldigt lugn och harmonisk just nu. Peppar peppar… Han känns samlad men kanske lite sammanbiten. Nu väntar ju fyra dagar på sjukhuset med start imorgon. Emellanåt blir han arg och säger att han kommer att vägra, men i det stora hela biter han ihop och vill bara få det överstökat.

Imorgon ska vi träffa Addison-läkaren och efter det på narkosbedömning. Addisonläkaren är en av de främsta inom sitt område. Hon är jättebra. Hon är så lugn och tonar ner det farliga med Addison. Några av våra läkare är lite skakade när de har sett hur fort det går för att W ska bli riktigt dålig. Men Dr Anna är cool. Det är bra för W. Han har respekt för sin sjukdom som det är, han behöver inte skrämmas.

Och jag är också ganska lugn och harmonisk, NOT – men det beror på att jag har slutat röka… Jag började ju röka när vi fick diagnosen. Sedan dess har jag slutat flera gånger, men varje gång har det hänt något som har rubbat allt och då har jag tagit till rökningen igen… som jag nämnt tidigare, jag har inga reserver, man behöver verkligen vara stark för att hantera de här påfrestningarna och jag är allt annat än stark. Men nu har jag gett mig sjutton på att det ska gå. Jag ser mig inte som en rökare och tycker själv att jag är äcklig. Det är dag 3 nu. Jag är hemsk, skäller på allt och alla. Även om jag igår sa till Micke att han har gjort det till en vald sanning och bara skyller allt på mig och min rökning. Haha, bra försök att putta över allt på de andra :-). Barnen får sig några kängor också, men de står ut. De vet varför.

Idag ska jag operera bort en liten knöl på hälen. Världens fånigaste lilla sak. Men jag har varit tvungen att fasta och tvätta mig i sådant där äcklig tvål. Minnen från när vi tvättade lillebror blir ofrånkomliga. Så nu är jag hungrig, röksugen och luktar illa… Grr inte på något bra humör.

Efter imorgon är det tio dagar till nästa sjukhusdag. W hinner spela två fotbollscuper och göra en hel del roligt för att ladda batterierna. Sedan är det bara två dagar kvar. Och sedan bara att vänta på resultaten… Vi brukar få resultaten efterhand när det gäller ”symptom” undersökningarna. Och vi märker ju absolut ingenting, inte heller fröken. Vi hade utvecklingssamtal igår och hon sa att hon inte märker att något skulle vara fel, det är inget som går tillbaka utan allt rullar på. Känns hoppfullt trots allt.