Idag har vi sagt TACK och hej till våra psykologer, som har stöttat oss genom vår långa mardrömsresa. Det var med mycket känslor som vi tackade dessa varma, fina människor som funnits för oss hela vägen.

Vi pratade mycket om allt som hänt. Från mitt första möte med en kurator på Sacchska, som lade handen på knät på mig, tittade mig djupt i ögonen och sa ”du måste äta – du måste dricka – du måste gå på toaletten…” Jag tyckte då att det var helt naturliga frågor .-), nej, jag hade nog ätit en smörgås dagen innan eller hade jag det??

Det slog mig då hur långt ner vi varit. Hur fullständigt knäckta vi varit. Eller när min vän Pia ofta återkommer till hur jag skakade, trots tre filtar så bara skakade jag, dagarna i ända…
Vi är så otåliga, vill vara tillbaka nu, vill vara som vanligt, ha kraft, men det ÄR inte så konstigt att vi fortfarande är så sköra. Det finns fortfarande inga reserver. Om det inträffar något som kräver lite kraft så rasar vi.

Efter mötet idag har jag bara legat på golvet, rakt upp och ner. Jobbtelefonen ringer, jag hör hur mailen rasslar in, men jag orkar inte. Orkar inte någonting.

Men det är en milstolpe att lämna dem. Nu är det bara tiden som behövs. Att det skulle ta så oerhört lång tid känns helt orimligt. MEN så är det ju den inneboende oron för nästa MR, den spökar nog mer än vi tror. Hos både oss och W. När vi pratade om det så frös mitt blod till is, som det alltid gör när jag påminns om faran som ligger och lurar framför oss.

Micke sa att han aldrig kan känna sig riktigt lugn och tillfreds längre. Vi pratade om att när man en gång har sett sitt liv raseras, när man en gång har fått ett besked som innebär att all trygghet slås omkull, så kommer det speglas länge länge. Frågan är om vi någonsin kommer att bli riktigt lugna igen. Men vi lär oss nog att leva med det, på något sätt.

Psykologerna föreslår ofta att W ska komma. Att han kan behöva hjälp att bearbeta och få kontroll på sina rädslor. Vi ska öppna dörren till det och förslå det igen för honom. Jag tror inte att det är aktuellt just nu, men förr eller senare så absolut. Då finns de där.

Tänk, vilken fin hjälp vi har fått av så många. Så mycket engagemang, så mycket kärlek och värme. Vad hade vi gjort utan det?!?

Återigen blev jag påmind om vad som är viktigt i livet. Tänk, vad lätt det är att glömma… att ramla in i ekorrhjulet… Vi får inte glömma, njuta av det lilla, ta oss tid att vara tillsammans, lyssna på sig själv och göra det som vi behöver just nu. Leva i nuet!