…ramlar vi ner i djup sorg och ledsenhet. I flera veckor har Micke varit extra låg och ledsen. Han är orolig för nästa MR som närmar sig med stormsteg. Han har svårt för pressen på jobbet som så snabbt kommer. Sedan gjorde jag ett riktigt djupt dyk… jag klarar liksom inte av livet just nu, är så ledsen för allt. Fortfarande… Men så för några veckor sedan började lillasyster må dåligt. Det blev oss övermäktigt faktiskt. Att vi mår dåligt är lätt att härda ut, men hon… Hon gråter nästan varje dag, hon beskriver det som att det har hänt så mycket; Storebror – ”tänk om han hade dött mamma”, mormor – ”varför måste hon dö”, Morbror Sten – ”hur kunde han bli påkörd”.. adda lite strul i skolan, en klasskompis som ska flytta och oro inför splittring av fotbollslag. Det är mer än en 9-årig flicka klarar ut.

Imorse kom hon nästan inte iväg på den fotbollscup hon skulle spela, hon var så ledsen. Men jag puffade iväg henne ändå. Jag hoppas och tror att det blev rätt. När jag lämnade av henne såg jag hur hon stod och babblade och skrattade med lagkamraterna så jag tror det… jag lovade att hämta henne precis när hon ville. Och tränarna skulle hålla koll. Det är så svårt att veta hur vi ska hantera det. Jag frågade om hon ville prata med en psykolog, men det ville hon inte. Jag sa att tårarna och ledsenheten nog bara måste ut, vi måste alla ta oss igenom det här. Vi har alla varit så duktiga så länge, inte minst hon. Men nu måste hon få pysa. Ut med alla jobbigheter, för att sedan få lugn och kunna gå vidare.

Men det gör mig så ont. Att mina barn får ta så mycket stryk av den här jävla sjukdomen, och av allt annat som hänt oss de senaste åren. Jag vill bara ta hela familjen och fly, långt bort från alla krav och förväntningar. Fly från verkligheten och bara glömma allt vad sjukhus, olycka och elände är.

I fredags träffade jag en bekant som jag inte mött på länge. Hon var såå gullig och frågade så mycket. Bla frågade hon hur familjen hade klarat det här. Jag tänkte en stund och så svarade jag ”vi har blivit såå tajta. Det är verkligen en för alla – alla för en”. Och jag pratade senare med lillasyster och Micke om det också, och vi är verkligen överens.

Häromdagen såg jag lillebror sitta och klappa på lillasyster och vänligt fråga någonting, jag hörde W erbjuda sig att bära lillasysters gympapåse till skolan, och de hjälper varandra på olika sätt, finns där i vått och torrt, i det stora och i det lilla. Så något gott har allt fört med sig i af… vi har alla blivit starka och vi kommer alltid att hålla ihop; ”En för alla – alla för en”