Idag har W och jag varit på sjukhuset. Det var kaos på avdelningen… tydligen väldigt få läkare och många barn. Så vi fick vänta som alla andra :-), jag är knäpp, men jag är så glad över att vi inte längre är högprioriterade! Jag väntar gärna!

Först kom Dr Anna och tittade på W. Vi pratade mkt om doseringen av kortison och hon sa skarpt till mig att inte bli för kaxig… hellre åka en gång för mycket än för lite. Och gärna innan det blir riktigt akut. (jag skröt så mycket om hur vi nu har klarat av tre tillfällen utan att söka sjukhus… hm kanske ska vara lite försiktig i fortsättningen). Sedan kom Dr Britt, jag frågade henne vart jag ska vända mig när jag har akuta frågor. Det är verkligen ett dilemma, på Sachska hade vi mobiltelefonnr till både Dr Eva och Dr Björn och dem vågade vi ringa för rådfrågning. Det är ibland svåra beslut och det är så skönt att bara lyfta dem med en läkare. MEN såklart förstår jag att de inte vill ha patienter (eller ännu värre – patienters hysteriska föräldrar) ringandes… Vi vill ju inte till akuten, dit får vi ju knappt åka. Och vi vill inte ”besvära” Britt eller Jaceck, vilka skulle vara de enda som kan svara på Addisonfrågor… MEN hon svarade väldigt tydligt att jag mer än gärna fick ”besvära” dem. Hon hade sett HUR dålig W kan bli på väldigt kort tid, så hon ansåg inte att ens petitessfrågor var av ”besvärande karaktär”. Det kändes så skönt. Kände mig sådär omhändertagen igen, som jag alltid gör av Dr Britt.

I början av februari togs en chemerism. Vi hade inte fått svar på den. OCH den var fantastisk – igen!!! Två av cellerna som följs var i det närmaste 100% donatorceller och en tredje cell var 95,5% donatorceller. Såå fantastiskt!! Vi var ju så rädda för att det senaste provet var fel (det visade ju 100%).

Vet inte om jag skrev här om att jag tror att W hade en öroninflammation som värkte sönder här en kväll. Dr Britt tog det på största allvar och sa att hon skulle ta ner en öronläkare till nästa gång vi kom. Jo, så lite högprioriterade är vi nog allt fortfarande ;-).

Nu ska vi glesa besöken ytterligare, tror att det blir om två månader igen. Hon skulle bestämma det när hon ser provsvaren.

W börjar nu komma tillbaka till sitt gamla vanliga jag. Han är glad och upprymd. Kanske kanske ger de här ledigheterna tid för minnen och jobbiga känslor att komma ifatt. När vardagen är här så rullar ju livet på i faslig takt och han hinner inte grubbla över det. Vi vet ju inte hur det är och jag vet inte ens om han vet hur det är, eller om det är helt omedvetet. Jag har öppnat upp och förklarat lite hur JAG mår (inte så ingående, utan mer att det faktiskt är helt naturligt att inte må så bra efter allt som har hänt), då tänker jag att OM han behöver och vill så tror jag att det kommer, en dag…

Den här och nästa vecka är det full fart, med olika saker att fixa på jobb och med barnen. Men därefter, ska jag ge mig själv massor av tid. Jag ska kanske åka till Yasuragi själv en dag, jag ska sitta på ett bibliotek och skriva… gå promenader. Jag måste komma tillbaka. Jag är som ett blödande sår, jag försöker sätta små plåster här och där, men det hjälper inte. Det är för stort. Min man kallar mig för en ”tickande bomb”… Jag håller på att svämma över av återhållna känslor. Och jag är ARG på mig själv, hur jag väljer att hålla en fasad och bara låtsas som om allt är bra, när det inte är det. Men det SKA bli bra. Våren, ljuset och solen kommer att hjälpa till. Och tid – mer tid. Snart ska jag njuta och ta för mig av livet, inte längre gå runt och vara rädd hela tiden. Rädd för vad som ska hända här näst. Jag har tappat förmågan att känna in andra, jag orkar inte. Det är fullt. Jag får inte in en enda känsla till i min kropp. Och innan bomben smäller ska jag plocka av lager för lager, tills jag bearbetat allt och kan gå vidare på ett lugnt och rofyllt sätt.