Vi lär oss om Addison mer och mer. Känns bra.

W hade 39,3 i feber som mest… första natten vakade jag över honom hela natten… sen i tisdags började han kräkas. Då ringde vi. De ställde då iordning ett rum på barnakuten, beredda att vi skulle komma, men han blev såå förtvivlad så vi gav honom en chans. Dricka fyra glas vatten och om han fick behålla det skulle vi avvakta. Så vi slapp åka in. Trippel dos cortison hela tiden. Nästa natt över 39 igen… men NU har det gett med sig. Känner oss så duktiga :-)! Och W är glad.

Idag var han t o m i Hammarbybacken med skolan en stund. Han har sådan jävlarannamma i sig och vill så gärna vara frisk. Jag tror ibland att han blir det av bara viljan. Såklart det inte är så, men det hjälper ju till! Det har hjälpt honom hela vägen, det vet jag.

Om ni visste hur skönt det var att slippa åka till sjukhus, slippa de där sterila väggarna, de ankrar ju på så mycket oxå. Man återupplever alla hemska dagar och nätter som vi hade där.

Följer en irländsk pojke på FB. Hans föräldrar skrev just att han varit i helvetet. Han är mitt uppe i en transplantation. Jag vet var han är och mycket närmare helvetet kommer man inte.. Det som är så fint i den historien är att alla i den irländska byn samlar in pengar, de ordnar grejer hela tiden, disco, vandringar, jobbar på Tesco, konserter mm för att sala pengar till två bröder som båda har ALD och måste göra (och bekosta) en transplantation i USA. Så mycket fina, godhjärtade människor det finns – där oxå!

Nu, ska jag gå och packa UPP väskan igen :-).