Åter till vardagen, efter ett underbart jullov med skidåkning både i backen och i vasaloppsspåret :-), mycket mys framför filmer och lek med alla barnen. Livet kan verkligen vara härligt! Vi har njutit i stora mått, allihopa!!!

W har fått må bra, efter svikten vid jul. Vi var ju på sjukhuset dagen efter annandagen och kollade alla värden. Vi har ökat dosen hela lovet, då han tillbringat många timmar om dagen på skidor. Men det har fungerat bra.

Åter i skolan och på förskolan igen. Fröknarna ringer och rapporterar om aggressiva magsjukor i omlopp. Oro. Svåra beslut. Men, vi chansar och ber dem sprita extra mycket. Det här är vår vardag och kommer så vara hela tiden, det går inte att vi plockar hem dem så fort det börjar snurra smittor. Vi får ta beslut vid varje tillfälle, överväga risken. Vi pratade just om det, om W får magsjuka blir det så komplicerat. Han måste såklart till sjukhus omg. Där måste man förmodligen ge de immunsuppressiva medicinerna intravenöst och den sorten som han äter finns inte att ge intravenöst utan man måste då byta sort. Olika sorter ger olika koncentrationer i blodet och de måste ställas in för att sedan ställas tillbaka när man återgår till tabletter. Han kan inte ta den sorten som finns som intravenöst då de är stora som stolpiller, han klarade det inte, vi försökte många gånger just av den här anledningen. Det som ändå lugnar mig är att jag vet att läkarna verkligen har koll på den här biten, men inser även att det skulle bli många dagar på sjukhus i så fall. Vi håller tummarna för att vi klarar oss!

Igår var vi återigen hos våra psykologer på sjukhuset. Det är faktiskt väldigt skönt. De förstår verkligen vad vi går igenom och vi känner deras stöd och hjälp. Den här berg-och-dalbanan under så lång tid har satt stora spår. Det som är tydligast är att det inte finns några reserver. Det finns inte den där extra orken som så väl behövs, både nu och då. Kroppen tar stryk, vi har fått besvär som med säkerhet kommer av stressen. Mickes händer lyder inte, när vi fick beskedet senast kunde han inte hålla i besticken när vi skulle äta, jag mår nästan konstant illa och har svår huvudvärk. Bådas syn har försämrats avsevärt. Konstigt hur psykisk ohälsa leder till fysisk ohälsa, kropp och knopp hänger verkligen ihop.

Vi känner dock att steget till att ”vara tillbaka” inte är så långt borta nu. Lite mer tid, lite mer lugn så vips kommer krafterna att vara tillbaka. Och glädjen, jag längtar efter att få känna glädje. Är alltför vemodig och sorgsen just nu. Saknar min mamma så mycket. Gråter när jag hör Magnus Uggla framföra Olle Ljungbergs låt ”Min far”, hur han hade velat vara hos sin far när han dog. Det hade jag oxå velat. Få vara med mamma in i slutet, få säga saker som jag aldrig fick sagt.

Men nu är det som det är. Det tröstande är att nu fanns det en anledning till mammas, Stens och Emilys död. De gav sina liv till W. De får leva vidare i honom. När vi fick det sista fruktansvärda beskedet kändes det så jävligt, då var deras död en ännu större förlust, om den ändå inte kunde rädda W. Kanske konstiga tankar, men så tänker jag.

När Storasyster föddes dog min pappa, när W blev sjuk och var nära att lämna oss dog min mamma. De kommer för alltid att leva vidare i mina barn. I allafall för mig.