Ett år utan död, sjukdom och ofattbar sorg… ja, så ska det bli. Ett år av lycka, glädje och mysiga, minnesvärda stunder med familjen…. ja, så ska det bli.

Igår, straxt före 12-slaget skrek/ropade jag ”hejdå djälvla skitår, nu kan det bara bli bättre”. Precis så känns det, ett djävla skitår. Egentligen avskyr jag när man gnäller på det som är, när man hela tiden längtar till något bättre, när man inte tar tag i saker och ändrar det som inte är bra, när man inte tänker på att det är livet som går, varje dag, varje timme, varje minut… Men ibland drabbas man av saker som man inte kan rå på. Som ingen kan rå på, och så har det varit för oss nu i två år. Jag tycker det rättfärdigar mig att skrika att jag tycker år 2011 och 2012 har varit två riktiga skitår.

Men jag har oxå fått uppleva så mycket värme och kärlek, jag har skrivit om det många gånger. En dag som igår, på nyårsafton, upptar det en stor del av mina tankar. Och såklart, LYCKAN av att ha W hos mig. Min kärlek till honom är så stor, och jag är ändå, trots all sorg och oro, glad för att jag har tvingats att reflektera över den känslan, över kärleken till barnen och till Micke. Innan alla dessa kriser tog jag så mycket för givet. Det gör jag inte idag. Det kommer jag aldrig göra igen.

Vi har haft en bra jul på landet med hela stora härliga, bullriga Syltviksfamiljen. Men jag måste erkänna att jag har varit lite vemodig, lite ledsen av all den senaste tidens stress. Jag har inte kunnat njuta, inte riktigt orkat. W har oxå varit lite dålig och haft kortisonsvikt. Vi har själva ordinerat honom, efter konsultation med Dr Britt, trippel dos i flera dagar efter att han har kräkts och hulkat. Så det gick bra, vi klarade det. På julaftonskvällen när W hade somnat gjorde Micke och jag ”high five”, vi klarade det! Vi slapp åka in till sjukhus! Men det för med sig så mycket oro, det blir bara så. Och nu, häromdagen efter en helsida i Aftonbladet om en man som dog av sin Addison, pga en kräksjuka. Så banalt, så jävla onödigt. Jo, så lite vemodig, sorgsen och rädd är jag allt fortfarande. Och kommer så vara under lång tid framöver.

Mitt ”nyårslöfte” är att vara snäll mot mig själv. Tillåta allt att ta tid. Komma ihåg att jag faktiskt har förlorat både mamma, bror och moster under det här senaste året. Att jag har fått min son så gott som dödförklarad, och sedan friskförklarad och så dödförklarad igen… och så till slut friskförklarad – tack och lov för det! Men det har tärt… det har kostat. Men jag vägrar att fastna här, jag ska ta mig igenom det och bli en bättre och godare människa. Ödmjuk inför livet.

Jag ska fokusera på allt gott som jag började det här inlägget med. Som Jo, sköterskan på CAST, som hjälpte oss igenom en av de svåraste dagarna där, och som sedan har följt oss här på bloggen. Det värmde mitt hjärta oerhört mycket. Och alla SMS, mail och kommentarer som jag fortfarande får. Och alla våra medarbetare som är så fantastiska…. ja, det finns så mycket värme att ta till sig och det ska jag göra!!!