Dr Jacek ringde ang chemerismen. Han var lugn och trygg.
Chemerismen hade försämrats, en hel del. Men han var lugn, antal
donatorceller räcker för att stoppa ALD’n. ÅH, orkar inte… Oron gnager något
fruktansvärt, denna gången i magen…

Och vi har dessutom blivit svarta fåret när det gäller vårt
nyligen kraschade fotbollslag. Det var tio spelare som lämnade laget före W,
trots löften om att ”hålla ihop”. Men det är vi som får kraftiga utskällningar
och blir baktalade. Och även om jag verkligen får kämpa för att inte bli
outhärdligt ledsen… så har jag denna gång
perspektiv. Vi talar om 10-åringars fotbollsträningar. Jag kan också bli
upprörd och carried away, men idag har jag perspektiv. INGENTING är viktigare
än W’s chemerism och att sjukdomen stoppas. INGENTING. Folk får tycka hur illa om mig som helst. Jag vill
bara uppfylla min sons önskningar, han – om någon – förtjänar det. Jag kan inte bry mig
om något annat.