Nu har vi lärt oss att ta en Solucortef-spruta – tror och hoppas jag… oj, vad det kändes läskigt, tänkte oxå på när darrningar och panik kommer till, men brukar bli sjukt fokuserad när det gäller.

Vi har oxå fått svar från vår snälla Dr Eva. Jag skrev till henne och frågade om vi fick lov att ringa henne om vi skulle ha sådan otur att få en kris när vi är utomlands. Hon svarade Självklart!! Det kändes otroligt skönt. Jag är ju så orolig. Vi har bara fått numret till avdelningen på Huddinge, och jag har upplevt att det är trögt och många steg innan man får tag i en läkare. Om man då står i ett annat land och behöver rådgöra om något så skulle det upplevas oerhört frustrerande. Nu kan vi ringa direkt till bästa Dr Eva som vi har sådant förtroende för.

W och jag var på utvecklingssamtal idag. Det var en mycket stolt mamma, med tårar i ögonen, som lyssnade till fröken som berättade att W var ifatt i alla ämnen. Inga som helst problem och allt var jättejättebra!!! Tänk som han har kämpat på alla plan, och ändå lyckats hålla sig kvar på nivå i skolan. Han är en sådan kämpe!! Jag är djupt imponerad och stolt. En vän sa att W förmodligen har lärt sig mycket mer än alla andra. Och så är det. Han har fått en lektion om livet. Inget man önskar någon, men nu när det var tvunget att ske så tänker jag på fördelarna han fått. Inget kommer någonsin kännas särskilt svårt, det kan aldrig bli värre än det han har varit med om. Allt perspektiv han fått efter att ha stått vid avgrunden. Det känns overkligt nu, men det är precis så det var. För oss alla. Men nu är det över.

Ikväll ska vi packa!!! Alltför väl minns jag de andra gångerna jag har packat till W. De är några av de starkaste, ondaste minnena jag har… när jag packade inför CAST-vistelsen. Osäker på om och när vi kom hem igen. Minns hur tårarna forsade och ångesten… Nu är det med glädjetårar jag packar för min sons största reseäventyr!!