Det finns en hel del efter som jag vill dokumentera. Den här tiden efteråt måste bli ett stort kapitel i min bok. Den var så oväntat jobbig och svår. Psykologerna har hela tiden ”varnat” för det, men jag har inte kunnat förstå. Tröttheten blir bara tyngre och tyngre, vartefter det börjar sjunka in, – att det är över. Wille klarade det!!!!!! Så fantastiskt och så underbart!!!

Alla obearbetade minnen, all obearbetad sorg… mycket ska processas nu efteråt.

Jag kommer att fortsätta dokumentera, inte särskilt ofta, men när jag känner att jag vill för Willes och barnens skull. Jag har liksom vant mig vid att skriva i det här forumet så det är här jag får min skrivlust, konstigt, men så är det.