ja, nu är klockan snart 11 och W har fyra tabletter kvar… ja, det är så våra dagar ser ut, ganska ofta… Just nu är det extra segt… det har varit ok ett tag, men nu.. vi tjatar och tjatar. En av oss sitter bredvid honom tills alla är i, att lämna innebär att inget händer. Och jag tycker såå synd om honom, han är så less på det här. Det är så himla svårt, vi måste bli arga på honom för att få honom att ta dem, vi testar ALLT, men det är så hopplöst.

Imorgon är det sjukhusbesök igen. W går ner så mycket i vikt, har dålig aptit och sitter länge och äter utan att det händer något… han har svårt att få i sig mat helt enkelt. Känns inte riktigt bra. Jag har börjat att laga hans favoriträtter för att han ska äta, och det hjälper väl lite, men går ändå ner mycket i vikt. Måste fråga om det imorgon, vet inte vad det beror på. Imorgon får vi veta om det gick att tillverka kortisontabletter, det skulle göra att det blev en tablett ist för tre varje morgon. Känns viktigt nu.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva idag. Dagarna går, har fortfarande väldigt dålig koll på datum och dagar, men insåg att det är mitten av mars nu, overkligt. I maj är ju planen att han ska få börja skolan. Det är inte långt kvar nu. Men pratade med en läkare häromveckan och det gäller att värdena börjar klättra nu annars kommer skolstarten att senareläggas. Men allt blir ju lättare nu när våren kommer. Lättare att träffa vänner utomhus. Vi har ju fortfarande vissa restriktioner om utelek, typ inte vistas i skogen, inte bland djur, inte där det finns lövhögar och ”mögel”.

Tänker mycket på alla syskon, som även de får göra stora avkall på sina liv. T ex de små, lilla M som är fyra och ett halvt år… han längtar efter att få gå på dagis med kompisarna igen. Även om de har det såå bra hos sin dagmamma, hon är helt fantastisk!!!! Vi har nu släppt restriktionerna så att M får träffa sin bästa kompis inne. De har varit så duktiga och lekt ute hela vintern, men längtar efter att få leka inne och spela Starwars :-). Lillalillasyster är väl den som går mest obekymrad genom det här. Stora lillasyster får ju gå i skolan, men får stå över utflykter med klassen, simning och museer etc, kommunala färdmedel är bl a det som kommer vara bannlysta hos oss en lång tid framöver.

För mig kommer allt med mamma ifatt… att hon är borta. Mina barn kommer aldrig få någon relation med sin mormor och morfar, för de finns inte mer. Och alla gånger jag tänker att jag ska ringa till mamma och berätta något, det är så många saker som man bara berättar för sina föräldrar… ex vis alla detaljer och glädjeämnen med barnen. Sånt som bara en mormor el morfar orkar lyssna på…

Ja, nu är det jäkligt segt och tråkigt… men det kommer ljusare tider. Det ÄR ljusare tider.