Ja, nu är det en ”lugn” period och vi får andas ut litegrann
allihopa. Igår tog W’s prover ett skutt och Mickes fina grafer visade kurva
uppåt för första gången sedan i julas. Såå skönt!!! Men Dr Mikael tyckte W såg
väldigt blek ut och han hade gått ner alldeles för mycket i vikt, så han
undersökte mycket noga och tog flera extra prover.

Det börjar mer och mer att gå upp för oss vad som faktiskt har hänt och vad
vi har gått igenom. Det är som en chock som långsamt släpper. W börjar mer och
mer sätta ord på vad han upplevt. Igår frågade han mig om han kommer att dö.
Han var rak och tydlig, han ville veta. Vi pratade om sjukdomen och att vi nu
kan andas ut, faran är över, han kommer inte att dö. Han ville veta mer om
symptomen, blev rädd när jag berättade om benen och rörelseförmåga, FOTBOLLEN! utbrast
han. Men jag svarade att han har ju inga symptom och OM han hinner få några så
är chanserna stora att dessa går tillbaka när de nya cellerna etablerar sig. Usch,
det är verkligen tuffa samtal att ha med sitt barn.

Idag var jag hos psykologerna, det var bra och skönt. De berömde oss och gav
cred. och idag behövde jag det. Känns som om vi bara skäller och tjatar på
framförallt W. Det är så mycket att tjata om… Vi pratade mycket om hur W
upplever allt det här. Jag har en tanke om att han faktiskt tycker att det är
jättejobbigt att lämna Sthlm och närheten till sjukhuset, han hör ju också hur
läkarna är tveksamma till att vi ska få åka iväg, hur man pratar om vad vi ska
göra i en nödsituation etc. Han vet hur farlig influensan är för honom… det är
mycket att ta in för en tioårig pojke. Varför jag tror det är för att han var
väldigt tjurig och grinig i fjällen (vi tror ju som sagt att det har med
cortisonet att göra också), men så nu när vi kommit hem är han såå uppsluppen,
han berättar för alla om vår underbara vecka etc. Jag tror han är lättad att
det gick så bra som det gick. Psykologerna pratade också om oron som varje
människa med sviktande hälsa får. Det är svårt att sätta sig in i det när man
är frisk, men det räcker ju med att komma ihåg de gångerna man har magsjuka el
influensa – man har bara en enda tanke i huvudet – att bli frisk.

Som jag skrev, det börjar mer och mer gå upp för oss vad vi har gått igenom.
Häromdagen läste jag igenom det jag skrivit under tiden på CAST. Jag hade svårt
att läsa och väldigt svårt att förstå att det var om oss jag hade skrivit. Känns
så overkligt och surrealistiskt. Jag ”assade” lätt tillbaka till känslan som
jag hade då, ständigt, ångesten, förtvivlan och den gigantiska oron. MEN det som blev
väldigt stort för mig när jag läste, var värmen från alla våra fina fina vänner.
Så mycket kärlek och omtanke som strömmat emot oss från när och fjärran under
den här tiden. Det har hjälpt oss och lyft oss hela vägen. Fått oss att orka. T
A C K alla för allt stöd. Och TACK alla som följer min blogg, alla vänliga
kommentarer, alla heja-rop, det har varit och är ovärderligt.

Ibland hör jag om människor som har råkat ut för svåra saker, hur vänner och bekanta inte vågar närma sig, hur de blir isolerade och många blir rädda… i vårt fall har alla gjort ”alla rätt”, helt fantastiskt!!! Vi har inte en endaste gång mött någon rädsla, på något negativt sätt, utan alla har delat våra känslor och mött oss på ett så fint sätt.

Vi har en bit kvar på den här djävla elefanten, den är enorm och extremt
svårtuggad, men de värsta tuggorna är förbi och nu är det ändå på en helt annan
nivå, mycket jobbigt kvar såklart, men ändå… det värsta ÄR över, jag blir rädd
att skriva det (vidskeplig), men jag tror verkligen det. Jag kommer att
fortsätta att dokumentera här på bloggen, har upptäckt hur värdefullt det är
för oss. Och att ha sedan… för W och de andra barnen, en beskrivning av hur det
verkligen var.

Jag har en dröm, det är att W sitter i en gungstol på ålderns höst och läser
min dokumentation av det här svarta året, hur han ser tillbaka på sitt liv och
inser hur mycket styrka och kraft som han fick av den här kampen. Och att han
trots allt får ett fint, innehållsrikt och kärleksfullt liv.