Det vänder inte! Det blir bara tyngre och tyngre… ångesten kommer tillbaka, som en klo griper den tag i mig. Vill bara krypa ur kroppen, vill inte att det ska vara så här. Bara vrida tillbaka tiden, eller inte det heller, utan vill bara att allt ska vara som vanligt, vara bra igen.

Tanken att W har den här fruktansvärda sjukdomen kommer smygande hela tiden, och med den ångesten… det är som om jag inte har förstått någonting, som om jag börjar om hela processen igen. Det är svårt att förklara och beskriva, men det är verkligen som att jag inte alls har förstått att det har hänt, hur svårt sjuk han är. Tillbaka på ruta ett…

Jag försöker verkligen vara glad och lättsam när jag träffar andra, det är mest för min egen skull. Är så trött på att höra mitt eget gnäll och kan bara föreställa mig om vad andra då är! Även om jag vet att mina fina vänner verkligen ställer upp och lyssnar och peppar, så orkar jag inte riktigt det just nu. Heller.

Igår var det Micke som pratade med Dr Karin, och det var något som gnager efter det. Jag tyckte att jag hörde någon tvekan hos Karin, orkar dock inte fråga Micke om det. Inte tvekan om att det blir bra den här gången, utan mer när Micke frågade om W kunde utveckla andra varianter av sjukdomen. Äh, jag vet inte. Borde inte ens nämna det, för jag har som sagt inte orkat fråga Micke ens. Det var verkligen inget hon sa direkt, men en uns av tvekan. Försöker intala mig att den tvekan jag tyckte mig höra (överhöra) är för att hon är väldigt långsam och väldigt eftertänksam. Hon tänker ofta efter länge innan hon svarar, vilket känns skönt. Det var nog så.

Men det är ju nästa puck, kommer det stanna här? Om han nu besegrar den här djävla skiten, vilket han SKA, vad kommer härnäst? Kommer det något mer? De flesta som har Addison har ju även andra sjukdomar, typ Diabetes typ 1, sköldkörtelproblem och en massa andra sjukdomar som jag inte kommer ihåg namnet på. Blir matt och trött av att bara tänka på det.

Hörde just på TV en pojke som hade fart illa och blivit mobbad av vuxna pga att han slagit en lärare, han sa att han ville inte vara ledsen längre, han ville bara gå vidare och glömma att det hade hänt. Det är precis det vi vill, men inte kan. Det är den där känslan att vi är fångade i den här mardrömmen, att det inte går att fly, varken till Gotland, nytt jobb eller som jag nu har planer på att göra om hela vårt hus, nya möbler m.m. Men det kommer inte hjälpa, inget hjälper, det går inte att fly. Vi tvingas fronta vår verklighet hela hela tiden, varje dag. Och för att inte tala om W, som tvingas acceptera allt det här. Tänker ofta på det. JAG tycker det är hemskt och jobbigt. Men det är ju HANS liv, hans verklighet. Jag säger till honom varje dag, om jag bara kunde så skulle jag byta med honom utan att blinka. Jag skulle gärna ta alla jävla tabletter, om jag bara kunde. Om jag bara kunde…

Jag vill vara glad. Jag vill känna energi. Jag vill orka.

Jag har fått så vänliga, varma och fina kommentarer, mail och mess de senaste dagarna. Jag har inte orkat svara. Men TACK för dessa!!!! De värmer och stärker.

Tänkte nu att jag skulle avsluta inlägget lite käckt och hurtigt, men det skulle vara en lögn. Jag är allt annat än hurtig och käck just nu. Just nu känns det inte som att det någonsin kommer känna så igen, men jag vet ju att det kommer göra det. Det är nog som psykologerna och andra säger, se tiden an, låta tiden ha sin gång. Ta sig igenom dagen och vänta på bättre tider.