OMTUMLANDE!!! Lotta och Maria har just varit här. De knackade på vid 21-tiden med ett hel billass full med MAT!!!! Alla i klass 3 B hade lagat mat till oss!!!! Vi har en hel frys full av helt fantastisk, underbar hemlagad mat!!! Hur ska vi nånsin… T A C K!!!!!! Jag har alltid tyckt att V’s klass är något alldeles speciellt, alla barn är så fantastiskt fina och deras föräldrar oxå… Någon särskild stämning i klassen liksom, föräldramöten som man gärna går på. Men såhär… är alldeles tagen – och RÖRD, tårarna rann när de lassade in påse efter påse full med middagar och luncher… overkligt!!! Att de gör det för OSS – otroligt!!

Ja en dag som slutade såhär kan ju inte ha varit så dålig. Det har den inte heller. V mår bra och det är så skönt. Vi försöker att återhämta oss och komma ifatt något på jobbet under de här dagarna. Det konstiga är att det känns som om det har varit såhär hur länge som helst, men det är ju bara några dagar… det är när man kommer tillbaka till sjukhuset, när sköterskorna dyker på oss med provtagningar och medicinransoner, det är då vi upptäcker att det inte är ”som vanligt”… men vi är i sådant behov av vardag, så vi suger tag i varje känsla som känns som vardag och ”låtsas” att det är och har varit så länge länge.

Imorse var V’s mediciner klara redan kl 10. Dr Johan kom förbi och berättade att allt ser mycket bra ut. Han sa att vi ska njuta och vara glada, men inte glömma att det fortfarande är stor risk för jobbiga och kanske allvarliga komplikationer. Detta kommer att bestå under lång tid, men framförallt under de tre första månaderna. Han ville liksom bara påminna oss, utan att ta bort någon glädje. Och vi vet ju det, men njuter och är glada för att just nu ha en mycket glad och uppsluppen V. Om det är beroende på den väldigt höga cortisondosen eller på en äkta livsglädje och lycka över att få må bra, tänker jag inte utreda, utan att få se min son må bra och vara glad är stor stor lycka.

Idag var de vita blodkropparna 0,2. Om de är det imorgon oxå så släpps vi ur isoleringen – LYCKA!!! Då släpps de kraftiga restriktionerna och allt blir liite enklare och lättare. Då får han t ex äta hamburgare igen, som han är så sugen på.

Det är märkligt att det är så lätt att glömma hur allvarligt det har varit (och är). Så lätt att bara låtsas som om ”inget har hänt”. Konstigt. Ja, det mesta är surrealistiskt. Vi har pratat om det, Micke och jag, och just ordet surrealistiskt är det som bäst beskriver allt som hänt de senaste månaderna och allt som fortsätter hända, så långt långt från vårt vardagliga tidigare liv.