Nu är det torsdag. Dagen före den stora dagen.

Igår följde Lillasyster med till sjukhuset hela dagen. Det var en mysig dag med mycket spel och många skratt. Det är underbart att se hur nära syskonen är varandra, hur mycket de tycker om varann.

MEN, Wille började kräkas… biverkningar från medicinerna. Helt enligt plan som de säger. Men det är så synd om honom. Igår kväll blev han tröttare och tröttare, låg och lite ledsen. Micke och lillasyster åkte hem.

Natten blev hemsk! Allt med mamma kom ifatt mig och jag kunde inte sova. Låg och spände mig och grubblade, grät och bara mådde dåligt. Vid halv två var jag ff vaken. Kl 02.30 började V kräkas. Sedan var det oroligt resten av natten, han mådde så illa och han drömde mardrömmar. Jag var helt förstörd när morgonen kom. Tror Micke oxå hade en dålig natt, för när jag messade kl 05.00 så svarade han… Jag frågade efter doktorn som kom in och satte sig på sängkanten. Jag bad om någon tablett som tillfälligt kunde få mig att överleva dagen. Jag är helt anti medicin av den här typen, men idag hade jag verkligen inget val. Micke och Lillebror var ju på väg in oxå, så det finns absolut ingen tid för återhämtning eller vila.

Micke är nu hos V. Han mår såå dåligt. Bara hulkar och kräks. Jag kände direkt igen Addison-symptomen, dvs hans symptom på Addison (alla reagerar olika), och jag hade rätt. Natriumet hade gått ner. Men efter diskussion med läkaren, som är väldigt gullig, känns det ändå som att de har kontroll på läget. V får nu stora mängder Cortison och jag tror att det kommer hjälpa.

Ja, nu är det verkligen pressat. Jag trodde ju att jag skulle kunna tränga undan allt med mamma, men det går ju inte. Sorgen kommer så fort jag lägger mig ner. Sorgen för så mycket. Det jobbiga är att det känns som att det är så LÅNGT kvar.