Kl. 7 imorse ringde Ninna, min syster och sa att det var över. Mamma var död.

Låg länge och bara stirrade i taket. Nu är det maxat.

Idag började det på riktigt för V oxå. Kl 14 började de farliga droppen. Provtagning en gång i kvarten. Allt ser bra ut än så länge. De förberedde hela förmiddagen, ställde fram akutväskor och kontrollerade syrgasen mm. Vi märkte att det var något på gång… Åh, kan knappt tänka på det utan att börja skaka som ett asplöv.

Micke kom in med barnen så fort det gick, efter det hemska beskedet om mamma. Men det blev inget bra idag. V var på jättedåligt humör. Ilsken och irriterad.

Hans lag vann Nackamästerskapen och han sa hela tiden – jag ska vara på Boovallen, jag ska inte vara här. Jag tror att det var det (och det här med mormor såklart) som utlöste hans aggression idag. Det roligaste han vet och han får inte vara med. Det gör så ont i hjärtat. Jag tycker så jävla synd om honom. Men han måste bara ta sig igenom det här. Micke ringde nu och sa att han fortfarande var upp och ner. V har det jättejobbigt. Och de fick inte lämna rummet, inte ens till pingisbordet. Och det är ju så det ska vara nu under många många dagar. Fjättrad vid dropp, hela tiden…

Jag är helt tom, helt slut. Min vän Nadja kom och höll mig sällskap här när jag kom hem, men jag orkar knappt gråta. Bara försöker hålla emot. Så rädd att bryta ihop. Min mamma är död. Ofattbart. Alla ”aldrig mera”-meningar snurrar runt i huvudet – oavbrutet. Och att hon hade sådana plågor i slutet, varför var det tvunget att bli så??? Min lilla mamma!!! Och att jag inte fick vara där. Så var det när pappa dog oxå, jag kom försent. Han dog i ambulansen på väg till sjukhuset, så alla kom ju försent, men jag ”missade” samtalet med ambulansförarna mm. Nu kanske jag inte ens kan vara med på begravningen. Vet inte om jag orkar, om det ens går att lösa praktiskt. Det beror ju på hur det är med V just då. Men jag kan ju inte missa min egen mammas begravning, det VILL jag verkligen inte. Åh, hur ska det bli?

Hur ska vi orka, allaihopa?! V och lillasyster blev oxå förkrossade när de fick veta om mormor. Såklart!!!

Vi kommer sakna henne såå mycket. Vi träffades ju inte så mycket under ”terminerna”, vi pratade dock i telefon flera gånger i veckan. Träffas gör vi när vi är i Strandstugan. Vi tar alltid båten in till Valdemarsvik och så går vi upp till mamma… men aldrig mer… Och aldrig mer kommer hon att påta i våra trädgårdsland, och ringa och tjata om sina rosor :-)… aldrig mer…

Vila i frid lilla mamma, och vaka över oss däruppifrån.