ja, det är känslor som är naturliga tillstånd i mitt liv just nu. Jag är så oerhört rädd. Nu när allt lugnar ner sig här hemma, alla fina barn sover och Micke är och spelar innebandy, så kommer känslorna ifatt. Hela mitt liv består av oro och rädsla just nu. Var så arg tidigare idag, så taggad, nu är jag bara sorgsen och svag.

Min fina pojke, hur ska allt det här sluta?? Min kärlek till honom svämmar fullständigt över, vill bara krama honom och rädda honom, fly bort från allt ont och allt hemskt som han måste gå igenom. Vi hade en så fin stund här förut, vi pratade och skrattade, barnen visade sådan respekt för varandra. Lyssnade på varandra, pratade om viktiga saker, såsom hur man ska vara mot andra, hur man är när man är stark och trygg i sig själv. Åh, jag njuter av dessa underbara stunder.

Idag har V börjat dricka Lorentzos olja. Usch, den var skitäcklig. Att dricka olja… Men han var så himla himla duktig. Drack en halv dl, trots kväljningar vid varje klunk. Förstod att han var tvungen. Han förstår mer än vi tror.

Idag har vi varit så handlingskraftiga, vi har skrivit mail och planerat morgondagens möte.. men så nu, blev jag så totalt utmattad. Orkar inte, vill bara strunta i mötet imorgon, bara ligga kvar i sängen, ha alla barnen hemma och bara stänga allt annat ute. Men det går inte. Måste orka, måste kämpa, får inte ge upp.

V fick ett jättestarkt känsloutbrott idag, han var så arg och ledsen över en liten sak. Det gjorde såå ont att se honom så förtvivlad, men samtidigt såå skönt att han får ur sig allt som finns i hans lilla kropp. All frustration. Men att han ska behöva gå igenom det här, det är mer än jag mäktar med.

Vi har diskuterat och pratat om alternativdonator idag. Vårt spontana val blir ju minsta lillasyster. Hon är så liten ännu så vår förhoppning är att hon inte kommer förstå och komma ihåg så mycket. Lillebror som är 4 år kommer förmodligen se det här som ett stort övergrepp, han är i en känslig ålder just nu och har jobbigt med sig själv. Känslorna är stora och han pendlar mellan att vara liten och vara en stor kille. Att utsätta honom för det här känns inte rätt.

MEN detta kommer bli så jobbigt för V, han fullkomligt avgudar sin lillalillasyster. Han kommer vara så ledsen att hon måste gå igenom det här. Det är så han är, väldigt ömsint mot sina syskon, en riktigt fin storebror.

Tårarna rinner och rinner, tar aldrig slut. Varför måste det vara såhär? Hur kunde det bli såhär? Jag ställer mig frågan om och om igen, flera gånger varje dag. När ska det ta slut, när ska det vända? Hur ska vi orka.