Igår tuggade jag på elefanten ”benmärgstransplantation”, läste broschyren från Karolinska igen… och tårarna rinner… är bara såå ledsen. Hur kunde det bli såhär?

Det gick upp för mig att själva sjukhusvistelsen är jobbig, men efteråt är nog kanske ännu jobbigare… han kommer inte gå i skolan på 4-6 MÅNADER efter transplantationen. Hur berättar man det för en 9-årig pojke, vars liv kretsar runt fotboll och kompisar. Extremt infektionskänslig tre månader efteråt… munskydd vid vistelse i folkmängder, inga krukväxter, inte vara ute om det är ombyggnationer i närheten (byggdamm väldigt farligt – bra att vi har en byggfirma…)… det var mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. Nu förstår jag varför Dr Karin sa att han inte spelar fotboll i vår, han går inte ens i skolan!!!

Jag har inte ångest, är bara såå ledsen, tårarna bara rinner och rinner.

Hans fröken i skolan är helt fantastisk!!!!! Hon har haft möten med datachefen på skolan och de har installerat webkamera och MSN på hennes och hans dator. Alla klasskompisar ska oxå få det och de har idéer om hur kompisarna t o m ska kunna ha grupparbeten med V. De ska ha en kamera online så V kan logga in sig och se vad de gör i klassrummet när som helst. HELT FANTASTISKT!!! Vilket engagemang!!! Jag skrev till fröken att jag så gärna vill att vi ska klara det, att han ska slippa gå om en klass. Jag har egentligen inga problem med att han skulle gå om en klass, men han går i en så himla fin klass med så fina barn, så jag vill verkligen att vi ska klara det. Fröken hade pratat med rektorn som sa att han absolut inte ska gå om, så ska vi inte ens tänka, skolan ska ställa upp och göra det möjligt för honom att följa med och klara det. Blir så rörd över deras engagemang.

Vad som ändå kändes tryggt när jag läste om transplantationen var att de låter oerhört proffsiga. De kan sin sak, det framgick tydligt. Det är nog värre när vi kommer hem som sagt, risk för komplikationer finns länge länge efteråt. Och oron för det…

Vi kommer få ändra vårt liv drastiskt, vi som älskar att ha mycket folk omkring oss. Det är inte ovanligt att vi har åtta – nio barn här på eftermiddagarna/helgerna. Jag ska vädja till alla barnens närmaste kompisar att ta influensavaccinet nu när det släpps, det minskar risken något iaf. Och julen… bara att glömma att ha hela stora härliga familjen här på besök!! ÅH vad det gjorde mig ledsen!!

Vi fick veta att de fått en lucka på transplantationsavdelningen, så de ligger på oxå och vill att vi ska komma igång. Bra, men kände hur jag blev så rädd – hjälp – jag är inte redo!!! Dr Karin skulle nu ligga på USA så vi får ett besked därifrån, och så måste vi veta att lillasyster inte är bärare, så att hon kan bli donator. På tisdag ringer Dr Karin och vi får då träffa teamet kort efter. De skulle ha ett möte sent på måndag och planera in honom. HJÄLP! Det bara kryper i kroppen – är inte redo!! Men, det kommer jag nog aldrig att bli.

Ja, jag åkte rakt ner i offergropen… men jag ska ta mig upp igen! Måste bara få vara ledsen ett tag… Börjar ju lära mig vad de här elefanttuggorna gör med mig, först bryter ner totalt och sen kommer jag upp igen… måste komma upp… om och om igen…