Igår trodde jag att jag skulle bryta ihop helt och hållet. Jag var så låg och rädd. Såå ledsen och kunde inte förmå mig till någonting. Ringde Gabriella i förtvivlan… hur ska jag orka?? Det är ju så långt kvar!! MÅSTE jag må så här dåligt, kan ingen bara komma och ta ångesten ifrån mig? Hon hade någon teori om att vi hade haft en sådan härlig, ”normal” helg och det gjorde att ”dippen” blev extra djup. Bara att hon kallade det för ”dipp” är ju tröstande, det syftar ju till att det kommer bättre dagar. Och det gjorde det…

Idag känner jag mig stark, som en lejoninna, beredd att försvara och vara stark för mitt barn och min familj! Ingen elefant ska minsann komma här och förstöra!!

Men det här att det går så upp och ner är så otroligt energikrävande. Jag är så trött, så trött. ALLT är en kraftansträngning, och det är ju så många vardagliga ting som måste fungera i en familj på sex personer… Men vi har ”taggat ner” rätt så rejält… både på jobb och privat. Och så får vi ju så mycket hjälp av alla! Att jobba blir nästan övermäktigt, jag måste ju göra vissa saker för att allt ska flyta, och särskilt Micke, han bara måste ju vara ”på”. Men det går verkligen på halvfart… om ens det (för mig). MEN vi har fantastiska medarbetare som ställer upp för oss på ett helt otroligt sätt. Vad skulle vi göra utan dem. De tar ansvar, de jobbar extra, de tar initiativ och tänker till på ett fantastiskt sätt.

Idag har vi varit på sjukhuset och träffat en psykolog som har gjort en massa tester på V. Det var bokstäver blandat med siffror som han skulle komma ihåg att rabbla fram- och baklänges. Bilder som skulle paras ihop och ord som skulle förklaras. Men om han inte får ”godkänt” från de testerna så är inte jag heller på en 9-årings nivå. De var såå svåra. Han kämpade i över två timmar, koncentrerade sig och försökte. Han var verkligen duktig! Klok som han är, frågade han vad syftet med testerna var. Hm, det var svårt att svara på. ”De måste se att allt fungerar som det ska och att inte sjukdomen har förstört något i din kropp”, svarade kloka pappa.

Nu är det ”ledigt” från sjukhuset i en vecka. Men vi väntar svar från USA och på DNA-proven från syskonen. Och vi måste försöka passa på att njuta nu. Vi försöker ordna roliga saker för V, boosta honom med härliga upplevelser. En 9-åring vill ju mest spela fotboll och leka med kompisar, så det är mest det som blir. Men det gör honom så upprymd och glad, och det är DET han behöver, han måste bli så stark som det bara går… Det närmar sig med stormsteg känns det som, det hemska…

PS. Jag ringde mamma idag :-), det kändes bra!