Ser i kalendern att det nästan har gått en vecka sedan vi fick vårt hemska besked. Så konstigt att dagarna bara går. De går så fort och jag VILL inte att de ska gå så fort. Eller så vill jag det, så vi får det här gjort och allt blir bra igen… Allt är så konstigt. V mår så himla bra, han är så stark. Han mår så bra nu när han får Cortison. I helgen spelade han två matcher och gjorde tre mål i varje, och några assist :-).
Han är glad och uppspelt bland kompisar, pratar och äter som aldrig förr. Kommer på mig själv att bara sitta och titta på honom, igår kväll satt jag länge och bara tittade på honom när han sov, ni vet som man gör när de är bebisar och man kan videofilma en sovande bebis i tre timmar. Det är så ofattbart att han är så sjuk. Jag vill bara riva ur de där elaka cellerna ur hans kropp och göra honom frisk!
Igår kväll började vi tvivla. TÄNK OM han inte klarar det – tänk om det inte hjälper med benmärgstransplantation. Vad sa doktorn egentligen? Jag känner igen ångesten vid det här laget, den kryper liksom upp från magen upp genom kroppen och jag vill bara krypa ur min egen kropp och vara någon annanstans. Då ringde vi Patrik, även om klockan var långt över elva… på sitt lugna sätt upprepade Patrik det han sagt tidigare… Han kommer med största sannolikhet bli frisk igen. Bara han inte stöter ifrån sig benmärgen. Och OM han gör det, så gör vi om det igen. Och OM han då skulle göra det ännu en gång så har Patrik hittat ett franskt team som gör stamcellsmanipulering eller vad det kan heta. Det finns både en plan B och en plan C.
Har suttit och pratat med min goa vän Lotta nu, med sin härliga energi och varma medkänsla har jag på ett helt osammanhängande sätt berättat om allt, och hon har lyssnat. Det var så skönt. Det är förmiddagarna som är värst.
Jag har oxå fått så mycket FANTASTISKA responser från denna blogg. Jag kunde inte tänka mig att någon ens skulle ta sig tid att läsa!!! Så rörande och underbart. Och många som har gråtit – för VÅR skull. Vi är så rörda och överväldigade över allas engagemang!!!! Jag hör talas om att mina vänner tar kontakt med varandra för att planera hur de bäst ska hjälpa oss. Ofattbart.
– TACK –
