Imorgon ska vi träffa Dr Karin. Hu, jag tycker det är superjobbigt. Är så rädd att hon ska tro att det är symptom som kommer. Igår filmade Micke när han spelade match och han rör sig väldigt ”spattigt”… MEN det kan finnas tusen orsaker till det, att han blir trött och ”kompenserar” på något vis, medicinerna kanske påverkar leder etc. Jag vill bara inte att hon ska säga att han börjar visa symptom…

Vidare är det alla provtagningar när vi ändå är där. Och eventuellt ska vi få träffa endoktrinläkaren (Addison), hon ville gärna träffa W hade hon hälsat, men hon är en extremt upptagen kvinna så vi får se om de lyckades lösa det. Vi måste fixa Solicortef-spruta inför Barcelonaresan och Anki har lovat att lära oss att ta den. W höll på att dö när vi sa det, han trodde vi skulle träna på honom :-), men vi ska träna på en apelsin :-)! Det kommer kännas så tryggt att ha en spruta hemma och med sig överallt. Då kan vi själva ge den om det behövs (och jag känner mig rätt säker på att jag vet när det skulle vara läge för det), och då inte ha någon panik att ta oss till sjukhus. Självklart måste man ändå in, han måste få Natriumdropp och kolla alla värden, men det är inte panik.

På fredag åker jag till Göteborg för gravsättning av moster Emily. Har inte hunnit tänka på det ännu, det är bara något som jag måste göra. Det värsta är att, som Britta skrev här en gång, alla begravningar går i repris i huvudet när man är på en ny. Och jag har ju så många jobbiga i färskt minne… Usch, det blir nog lite jobbigt inser jag nu.

På söndag är det kalas för Maltes kompisar, jeeesus – 18 st femåringar :-), då firar Micke och jag oxå tjugo år tillsammans. Hoppas vi hinner fira något. Och sen fyller lillasyster tre år på måndag… Så det är mycket att fira, hoppas nu inte Dr Karin säger något som lägger en skugga över allt detta bara.

På tal om Barcelona så är allt nu bokat!! Den 6e oktober åker Micke och han, bor på superfint hotell och går på EL CLASSICO!!! Vilken upplevelse det kommer att bli!!

Igår ringde hans tränare och berättade att då W hade varit så jätteduktig på några matcher nu så får han gå upp och spela de svåra matcherna. Jag förstår inte riktigt, men för W är detta såå viktigt och roligt, det har varit hans mål och han blev så himla himla glad!!! Fotboll är hans liv, så måtte det inte vara något med hans ben nu, det skulle knäcka honom. Men men, jag försöker träna på att inte ta problemen förrän de dyker upp, bli vän med rädslan… Men jäklar vad svårt det är. Ibland tar skräcken överhand och jag kan nästan inte andas.