Den 1e september, alltså för ganska exakt åtta månader sedan, frågade vi Dr Karin om W kommer att spela fotboll i vår igen. Hon skakade på huvudet, nej – det kommer han inte.

MEN idag spelade han sin första match (han gjorde t o m ett mål)!!! Lyckan var total, jag lovar. Tårarna rann på både Micke och mig, det är så otroligt. Han klarade det!!! Mot alla odds. Vår fina duktiga kämpe! Av någon anledning frambringade det så många minnen, hur vi satt i det astråkiga familjeköket på CAST och försökte att på något sätt ha det ”mysigt”, mitt i kaoset. Och hur W desperat försökte upprätthålla någon form av träning på sitt 10 kvm stora rum, inte lätt att träna boll där, men han försökte. Eller när vi åkte in till CAST och W hade fått bucklan från Nackamästerskapen, hur han kramade den, nästan krossade den, på vägen. Åh, det var tungt.

Det var en stor dag för oss idag. Nu är vi nära, nära segern, nära till ett ”normalt” liv igen.

På tisdag ska vi tacka av läkarna och vår underbara Anki, som har varit med oss hela vägen. Jag har köpt presenter och W har skrivit kort. Visst kommer vi att vara där framöver oxå, men i en helt annan utsträckning. Det är så himla himla overkligt, så svårt att ta in. Både att det snart är över och att det har hänt. Konstigt.

På tisdag ska vi träffa Dr Karin. Få veta MR-resultatet. Jag har fortfarande min dröm. Att det inte ska visa några förändringar. Jag vet att det inte är så, men fram till tisdag ska jag leva på det. Och nu, ska jag leva på den här dagen. Såå underbar!