Nu är W och Micke på väg hem igen. Allt hade gått bra, trots en ångestfylld morgon med en mycket rädd och ledsen liten W. Och trots att de sa att det skulle ta 30 min och det tog 1 tim och 30 min… vilket skapar enorm ångest och rädsla hos oss. Att sitta i det där lilla rummet och vänta är så hemskt… klockan går såå långsamt och man flyger upp så fort någon kommer, men de flesta går ju bara förbi… Nästa gång ska jag vara där. Att vara hemma och vänta på SMS-rapport och telefonsamtal är oerhört stressande. Nu hade jag ingen bil så jag kunde inte åka dit heller… Nästa gång är nu bestämt till nästa fredag, den 4e. DÅ ska CVKn bort!

Nu ska jag bara krama och mysa med min W. Den här förmiddagen har varit som ett maratonlopp… är helt slut. Men det är så skönt att det är över. Ett steg närmare… Pratade länge länge med min fina Gabriella imorse när det var som jobbigast, fick så många bra råd och stöd i hur vi kan hjälpa W. Tänk att jag har en alldeles egen KBT-psykolog :-). Helt fantastiskt!!! Tack för att du finns för oss, Gabriella!