Är så trött, tröttare än jag någonsin har varit i hela mitt liv. Fysiskt trött… känns som om jag skulle kunna sova i en vecka, eller månad… men med fyra barn finns det ju ingen tid för det :-). Pratade med Anki på sjukhuset om det idag och hon berättade att hon precis hade pratat med en annan mamma om detta. Det är väldigt vanligt och hon sa att på en konferens som de har en gång per år, tas alltid detta upp. Föräldrars depression och fysiska trötthet som kommer efter ca ett halvår. Jag brukar alltid kunna bita ihop och kämpa på, men detta är något nytt, något annat. NU släpper allt. Alla värden är bra, de flesta iallafall. Väntar ff på senaste chemerismen, den kommer vilken dag som helst. W har ff lite GVHd, de är inte helt säkra, det är lite ”ospecifika” symptom och vi ska lämna lite fler prover…

Idag har vi haft en hemsk dag. W har varit helt förtvivlad, han liknade det själv med att det var som när han rakade av sig håret.. han fick idag nej till att följa med på en fotbollscup i Malmö som han har haft som mål hela tiden på CAST och under allt jobbigt. Han har ofta sagt – jag ska med till Malmö. Så när Lena ringde en dag och frågade vad laget kunde göra för W, så sa jag – låta honom följa med till Malmö. Men nu råkar cupen ligga för tidigt, redan den 17e maj, så doktorn sa nej. Han var t o m tveksam till cupen som är i början av juli…

Men Doktorn pratar om skolstart och idag har fröken och jag diskuterat detaljer angående den. Typ, hur mycket behöver de extrastäda klassrummet, får blomkrukor vara kvar, vilken toalett ska W använda etc etc. Angenäma diskussionsämnen!

Det känns så overkligt!!! Häromdagen pratade Pia och jag om hur det var i höstas, hur vi satt ute på altanen, jag satt under en filt och bara skakade medan Fia och hon pratade om sina magkänslor :-). Ja, deras magkänslor är inte att leka med! Dem kan man alltid lita på! Jag tänker på alla faser och stadier som vi har gått igenom, om hur fruktansvärt dåligt jag har mått. Det känns så overkligt, nu efteråt förstår jag inte att jag stod upp över huvud taget, jag förstår dock hur nära det var att jag bröt ihop fullständigt. Varje gång jag kör vägen till Huddinge så minns jag de gångerna då jag fylld av ångest var på väg för att lösa av Micke på CAST. Hur ångesten blev starkare och starkare, vid de orangea husen var den outhärdlig… Jag minns oxå i detalj hur vi upplevde första mötet med Huddinge sjukhus, på väg till Dr Karin för domen.

MEN jag minns oxå all kärlek och all värme som har strömmat emot oss. Hur alla, lik en stor familj, mobiliserade sig och gjorde ALLT för att hjälpa. Jag fylls av extremt mycket tacksamhet, glädje och tilltro till människan och livet, – och kärleken – när jag tänker på det. Ja, det är starka känslor, starka minnen… inte konstigt man är trött kanske…