Det var torsdag då också… jag hatade torsdagar länge efter de där två, tätt följda, torsdagarna då vi fick hemska besked… läste nyss vad jag skrev då och tårarna forsar. Det var så obeskrivligt. Jag får fortfarande ångest som kramar hela mitt inre. Kan nästan inte andas. Och då vet jag ändå att allt gick bra.

Jag var så utlämnad. Kände mig så oerhört ensam mot ett stort fruktansvärt mörker. Vi visste ju inte vad som väntade. Visste inte hur det skulle gå. Bara att det skulle bli hemskt, och att det var oundvikligt. Men Karin trodde han skulle överleva, men vad skulle hon säga? SÅKLART hon var tvungen att säga så, såklart vi var tvungna att tro. Och just då var hennes ord det vi hängde upp oss på. Karin trodde han skulle överleva. De hade aldrig förlorat ett barn på Huddinge sjukhus, W skulle inte bli det första.

Inser att jag nog inte har bearbetat klart detta, inte på långa vägar. Tårarna finns så nära. Har inte gråtit klart. Men ändå… det är FEM år sedan.

Beskedet den 1e september 2011 förändrade vårat liv på så många många sätt. Det bästa är kanske att vi har blivit så tighta, vi har något som binder oss på ett starkare sätt. Vi pratar ganska ofta om tiden då det var så jobbigt. Särskilt lillebror, som då var fyra år, tror jag har behov att prata om det. Det var ju han som räddade W. Han som donerade de där friska fina cellerna. Jag är ändå glad att det är så levande hos oss, att lägga på locket och låtsas som det inte har hänt är inte bra. W pratar inte om det, han vill inte det alls, men han har inget emot att vi pratar om det, bara han slipper. Men förr eller senare kommer det nog ifatt honom. Jag minns vår idol, en killes om genomgick transplantationen när han var 10 och idag är han över 20. Han skrev till mig en gång att han gick igenom allt när han var 19, då bearbetade han det som hänt. Det var så fint. Han skrev också att han kunde finnas där för W, om han skulle vilja. För han själv hade saknat någon som ”ledsagade” honom igenom den jobbiga processen.

Funderar på om jag ska påminna övriga familjen om att det är fem år sedan. Men jag ska nog inte göra det. Den 28e oktober varje år firar vi som en födelsedag, det var då W fick lillebrors fina celler. Men denna dag är inget att fira. Mina tankar går återigen till den familj som nyligen har fått diagnosen. Historien upprepar sig och mitt hjärta blöder för dem. Men, Huddinge har inte förlorat något barn, det ska inte hända nu heller. Det måste gå bra för den lilla pojken också.