Oj, det var länge sedan jag skrev här. Blev idag påmind om ALD och hur det kunde ha gått… Läste ett FB-inlägg från en mamma som förlorade sitt barn i ALD för några år sedan. Hon hade drömt om honom. Att han bara varit ute på en lång resa. Hon skrev att drömmen gjorde henne så outtömligt ledsen, men att det ändå hade varit så fint att få ta i honom och krama honom. Alltså, mina tårar forsar. Hur kan sådant få hända. Hur kan någon människa bara överleva det. Jag känner såååå mycket för dessa mammor och pappor och syskon.
Nu lider sommaren mot sitt slut. På måndag börjar skolan igen. W börjar sjuan. SJUAN!! Stora killen. Sommaren har varit bra, såklart trist väder, som för alla andra, men ändå lång och bra. W har fått må bra, det är det viktigaste ändå. Tidigare denna vecka kom han hem från träningen och vrålkräktes en gång, men somnade sedan och sov 14 timmar. Då packade jag väskan… men behövde inte åka som tur var.
