För exakt en vecka sedan kom ett oerhört sorgligt besked. Vår fina vän Britta, gick hastigt bort och lämnade oss i stor sorg och saknad. Britta som bl a varit såå stor del i vår resa med W, hon var ett enormt stöd för oss. Bland annat satt hon och min syster en hel helg, precis när vi fått diagnosen och läste in sig på sjukdomen, alternativ och prognoser. Fia kräktes och Britta fortsatte metodiskt att läsa. Hon läste långa krångliga medicinska forskningsrapporter, på engelska, hon sökte och sökte information. För att hjälpa OSS. Hon var fantastisk. Nästan varje inlägg här på bloggen kommenterade hon, på sitt intelligenta, medkännande och kloka sätt. Åh, vad jag tyckte om henne.

Återigen död. Även om vi har fått ”vila” ett tag nu, så känns det som om vi får möta så mycket död i vårat liv. Och när en vän går bort… det ska liksom inte hända. Föräldrar och äldre människor får man ju räkna med, det är ju någonstans naturligt, även om det såklart innebär en enorm sorg det oxå.

TACK fina fina Britta, för allt stöd vi har fått. För alla härliga diskussioner och samtal om livet, och framförallt all kärlek som vi alltid fick av dig. Vi kommer att sakna Dig såå mycket, både Micke och jag.

Tungt…