Idag är det dags att återigen åka till Huddinge sjukhus. Denna gång för att följa upp luftrörsproblemen och göra spirimeotritester för att se om det har blivit något bättre efter två månaders medicinering. Jag är övertygad om att det har det. Det är en fröjd att se W nu. Han springer på ett helt annat sätt. Han flåsar inte, och löpsteget är mycket myckte lättare. I helgen spelade han t o m en 11-manna match, det hade inte varit möjligt för ett par månader sedan. Blir tårögd när jag tänker på hur onödigt jobbigt han har haft det i flera år.
Hörde just någon radioreklam där Peter Forsberg pratade om de ”riktiga hjältarna”, dvs de barn som kämpar mot Leukemi och andra svåra sjukdomar. Det var så fint på något vis, berörde… Och återigen tänker jag HUR KAN jag gräva ner mig i små problem och låta dessa komma till mig. Varför ska det vara så svårt att behålla perspektivet? Är lite extra blödig just nu, vet inte varför… Trött och låg, men imorgon är det långhelg. Ska bli underbart!
