Kommer just hem efter en helt fantastisk vecka i Grekland, men inser att jag inte hann dokumentera W’s senaste kris. Två dagar före vår avresa vaknade han med huvudvärk och var gnällig. Dock hade han varit på fotbollscup hela helgen, så jag puttade iväg honom till skolan (vilket han berättade för ALLA läkare vi träffade, och jag kände mig som världens sämsta mamma :-)) i tron att han bara var trött…

Redan vid 8.30-tiden ringde han och jag fick hämta honom… vid 11 hade han kräkts två gånger och sa själv att ”mamma – jag behöver dropp”. Han är så himla duktig på att känna när det är dags. Jag kastade ner lite grejer i en övernattningsväska och så drog vi. Halvvägs började han kräkas jättemycket och ville att jag skulle stanna bilen. Jag var så sjukt stressad… Men så äntligen kom vi fram till sjukhuset. Han kunde gå själv in på akuten och jag var snabb på att ställa till en liten scen så att vi snabbt blev omhändertagna. De ”körde ut” några från ett rum så att vi direkt fick ett eget rum och läkaren kom på en gång. De var dock lite tveksamma till om det verkligen var en kris. Både W och jag tittade på varann och suckade…. vi VET att det är det. Inte en fullt utvecklad kris, men en begynnande som vi kan hantera snabbt så att det inte behöver bli så dramatiskt och allvarligt. Läkaren ringde till vår läkare Dr Anna som ordinerade 50 mg solucortef.

W fick sin solucortef och snabbt efter det började han pigga på sig avsevärt. Varje gång så slutar han t ex att kräkas så fort vi kommer till sjukhuset. Han kan ha kräkts flera flera gånger, eller som nu t o m i bilen på väg dit, men slutar så fort han känner trygghet och lugn på sjukhuset.

Det är en extrem anspänning varje gång. Jag är hur lugn som helst i sällskap med W och sjukvårdspersonalen, skojar och försöker lätta upp det. Men sedan kraschar jag när jag pratar med Micke el ngn annan nära… Bara skakar och hyperventilerar… det är så sjukt jobbigt och jag blir alltid så grymt orolig och nervös.

Efter akuten fick vi rulla upp på akutavdelningen, som vanligt… där slutade det dock att fungera. Vid sjutiden frågade jag hur planen såg ut, han borde få ny solucortef kl 21… varför togs inga prover etc. Ingen koll alls. Var var akutläkaren som var utlovad? Efter mina frågor och kritik om avsaknad av plan, så blev det iaf lite fart. Prover började tas var fjärde timme, solucortef skrevs ut enl ordination av Anna.

Proverna såg helt ok ut, men Na var nere på 137 (man ska aldrig ha under 135) och det är ganska så lågt. Han brukar ligga runt 142. Men han har haft betydligt lägre Na, så detta var absolut inte så farligt. Däremot vet jag att detta beror på att vi kommer så tidigt, pga att W vet när det är dags.

Vi fick ligga kvar lite mer än ett dygn och blev sedan hemskickade med tillåtelse att åka till Grekland, med en rad av förhållningsorder från Dr Anna. Öka dosen vid minsta lilla tanke om att han skulle behöva det. Öka då två tabletter om dagen. Tveka inte!!!

Åh, vad vi var glada när vi fick åka hem och veta att vi fick åka. Ett tag misströstade vi rejält och då var vi INTE glada… Jag kände mig ganska trygg, W var ”uppvätskad” och genomgången så det kändes rätt så bra att dra iväg till solen i en vecka. Särskilt efter en sådan anspänning och fullständig utmattning som en sådant här akuttillstånd innebär.

Jag skriver mer om Grekland en annan dag. Det var hur som helst såå underbart lyckat, och vi är såå glada att vi kunde åka.

Idag är det tre år sedan mamma dog. Och om fem dagar är det tre år sedan W fick lillebrors stamceller. Vila i frid kära mamma, jag saknar dig mycket och ofta.