Det blir långt mellan inläggen nu… Allt är lugnt med W, peppar peppar… men nästa torsdag ska vi till Dr Anna för att prata om det här med tillväxten. Då får vi svar på alla prover och även en plan för hur vi går vidare.

Ja, annars snurrar det på. Det som upptar mina tankar just nu är hur mycket mina små for illa under den här tiden. Lillasyster har lite problem på dagis, hon kan inte kontrollera sin ilska utan slår ofta sina kompisar. Hon tänker inte utan det blir som en reflex. Då är det lätt att tänka på att hon faktiskt kom i skymundan när hon var 2 år. En viktig ålder och vi orkade inte just då. Men hon hade ju sin underbara dagmamma och andra som gav henne uppmärksamhet, men jag är ju av övertygelsen att det är mamma och pappas uppmärksamhet som man behöver. Nåja, allt var konstigt då. Det är inget som vi kan göra ogjort, men jag tror absolut att det går att reparera. Vi har nu ”fokus lillasyster” under en period (har man fyra så måste man foka lite extra på var och en i perioder, så har vi alltid gjort). Så igår t ex hämtade jag henne lite tidigare, vi gick till bageriet och därefter till skogen och fikade. Där sa hon ”mamma, jag vill inte äta upp, för då ska vi ju gå hem”… hm, fick en liten tankeställare och var kvar och lekte en bra stund efteråt.

Just såhär års är alltid lite extra jobbigt. Det var ju precis nu som allt var som värst. Vi fick diagnosen den 1/9 för tre år sedan. Därefter följde en alldeles fruktansvärd tid. Och på något sätt så kommer nog hösten för alltid påminna om den tiden. Vi satt ute så mycket (för att jag kedjerökte), under hundra filtar och pratade. Pratade och pratade… med varann och med våra fantastiska vänner. Ja, det behövs inte mycket för att jag ska ramla tillbaka till just den tiden. Den absolut värsta i mitt liv.

Men det är över nu. Det är över.