Igår pratade W och jag om att vi har klarat hela sommaren utan någon Addisonkris. Vi kunde glädjas över det och jag sa att det är tack vare att han är så himla duktig med tabletterna och med att känna efter ordentligt. Min stora lilla pojke.

Igår var det 11 år sedan pappa dog. Såå konstigt att det är så länge sedan, det känns som igår… så konstigt att tänka att han inte har träffat lillasyster och lillebror. Att han inte vet om allt det här med W. Jag skulle haft så mycket stöd av honom, han hade verkligen kunnat hjälpa oss, funnits där… Sorg! Har varit vid kyrkogården i lilla fina Gryt, där både mamma och pappa ligger, flera gånger i sommar. Tänker på dem mycket.

W mår bra, vi har nu varit på sjukhuset och tagit sju rör med blodprover och gjort skelettröntgen. Nu väntar vi på tid hos Dr Anna för att gå vidare i den här tillväxthormonprocessen. Såg just på hans pass, som är utfärdat i nov förra året, att han bara växt 3 cm sedan dess… så det är nog dags, även om man såklart inte vill pumpa en massa hormoner i sitt barn. Men jag har nog blivit lite blasé när det gäller mediciner. Och så litar jag förstås på läkarna i detta fall. Jag vet att de inte skulle göra det om de inte ansåg det nödvändigt. Vet oxå hur viktigt det är att få vara som alla andra just i tidiga tonåren. W har varit så olika alla och hans enda önskan är att få vara som alla andra. Nu är han nästan som alla andra igen, bara lite mer erfaren och märkt av livets mörka sida. Men förhoppningsvis är det något som med tiden stärker honom och hjälper honom att leva livet på ett kvalitativt och gott sätt.