Ja, det är nog så jag bäst beskriver mitt tillstånd, framförallt förra veckan. Idag känns det lite bättre. Men jag drabbades, efter beskedet, av något som jag inte varit med om tidigare; jag tog mig knappt ur soffan/sängen eller varhelst jag crashat… Otäckt nästan. Helt fullkomligt slut. Men nu har jag hittat en ny strategi, ett nytt förhållningssätt som hjälper mig; ”vi har ju hela livet på oss ;-))” det känns så oerhört härligt att kunna tänka så. Det GÖR inget om jag inte är helt på banan just nu, jag har ju hela livet på mig. Vi har all tid i världen. Vi kommer att få fortsätta att vara en hel familj. Det oerhört grymma hotet mot oss är borta. Galet underbart. Så vad gör det att jag är lite yrslig, att jag inte orkar svara på alla mail, orkar inte ta tag i boksluten och allt annat just den här veckan… jag hinner ta igen det senare. Nu ska inget mer ont hända oss, så nu kan jag ägna all kraft till att komma tillbaka.

Jag har ibland svårt att tro på det. Svårt att ta in att det verkligen är över, men det är så skönt för Micke är så himla övertygad. Han liksom VET att det är över och jag försöker att ta rygg på honom i detta.

Vi märker att W också är tagen. Han var hemma en dag från skolan förra veckan, då sov han och sov och sov… det gör han sällan. Men sedan i fredags så kräktes han en gång på natten, då kom vi snabbt tillbaka till verkligheten. Packade väskan mitt i natten, var beredd att åka till sjukhuset, men han fick direkt i sig en tablett och sedan kräktes han inte mer så vi kunde stanna hemma. Såå skönt.

Jag har fått så fantastiskt många mail och kommentarer, T A C K, är så tacksam och glad för dem! Och Ja, Kristina – NU är du såå välkommen med champagne 🙂 vore kul att träffa dig!

Och ”CAST-sköterskan”, vi kommer väldigt gärna och hälsar på. Förr stötte vi ju på några av er när vi var mycket på sjukhuset, men det är vi inte längre – tralalalala! Jag har i huvudet gjort i ordning en ”tack-tavla”, men har varit så vidskeplig så jag har inte velat göra och överlämna den förrän vi verkligen vet att det är över. Och trots många många hemska minnen från CAST – så minns jag alla fina människor som på ett så fint och respektfullt sätt tog hand om oss när det var som allra värst (inte minst chokladbollarna :-)).

Livet är bra underbart – nu ska vi börja leva och tänka en framtid utan otaliga sjukhusbesök. Och jag ska få följa W genom livet – fantastiskt!

Jag ska börja fundera på min lilla bok. Hur som helst ska det bli en till barnen, och till oss. Det är nog det som blir om jag ska vara realistisk. Någon författare är jag inte, trots det viktiga ämnet. Men drömma kan jag ju alltid att fortsätta att göra!