Ja, vi har inte fått någon information från USA. Det enda vi har hört är från Dr Karin. Jag skrev ett mail till henne då jag inte stod ut längre. Hon svarade att hon hade beskrivit för de amerikanska läkarna vad de svenska läkarna hade sett. De hade då svarat att de hade sett det tidigare på en del av pojkarna, men att de skulle titta noggrant och höra av sig.

Vi vet ju inte vad det betyder, men väljer att tolka det positivt. Att de ändå har sett det tidigare betyder mycket. Det allra allra värsta är när ingen vet, när ingen har sett det tidigare.

Ja, det är en hemsk väntan. Känns som så stor del (även om det bara är två år) gått åt till att vänta… Pressen är enorm faktiskt, energin slukas av detta. Även om jag tycker att vi hanterar den ganska bra. Vi strutsar ibland, begraver oss i jobb ibland och bryter ihop ibland… allt i en salig röra.

Lilla W har inte varit på hugget på sistone, han har inte varit sig själv sedan vi låg på sjukhuset. Trött, loj och sa igår att han inte ville träna fotboll på en vecka! Det har han inte sagt någonsin sedan han började med fotboll för fem år sedan. Men vi fick en akuttid hos hans Endokrinläkare imorgon. Känns skönt att kolla att alla värden är återställda. Jag tror att det är något som spökar och då har jag säkert rätt, som sjuksyster sa när jag ringde…

Jag ber varje dag att USA ska säga att förändringarna är positiva, att det har gått tillbaka, att det var det som de svenska läkarna såg. Inget annat. Låt det bli så, vi måste få lämna detta och gå vidare i livet. Vi har varit starka så länge, men nu är det väldigt svårt med orken.