Ja, nu är årets kontroller avklarade! Micke åkte med W onsdag och torsdag denna vecka. Allt gick väldigt väldigt bra. Han var så himla himla duktig!
Inför sövningen messade han mig att han var rädd att han skulle dö. Det gör ont att höra det från sin son. Men han kom upp på banan igen och genomförde sövningen hur bra som helst! Torsdagen var också en urjobbig undersökning. Elektriska stötar i huvudet och så ska de mäta de neurologiska signalerna på något vis. Jag har gjort det och tyckte att det var det värsta jag har gjort. Förra gången fick de avbryta på W, det blev för plågsamt för honom. Denna gången gjorde han alla utan en enda min. Såå himla duktig.

På tisdag har vi en telefontid med läkaren. Då får vi förmodligen ett förhandsbesked. Vi får veta vad de svenska röntgenläkarna säger. Blodet fryser till is bara jag tänker på det. På onsdag åker vi till Kanarieöarna. Vi vill verkligen veta innan. Grejen är att jag verkligen tror att det inte kommer att vara några förändringar. Jag kan inte tro något annat!

Imorgon ska vi fira!!! Då är det två år sedan W genomförde sin transplantation. Två år sedan vår lillebror räddade livet på storebror. Fantastiskt! Vi ska alltid fira transplantationen, som en födelsedag. Det är ju nästan det. Allas vår födelsedag på något sätt.

Och i år, liksom förra året, firar vi med en resa. Det ska bli såå roligt. Denna gång med alla mina systrar och flera av kusinerna.

Ja, lite spänd och stel är jag allt. Svårt att komma på vad jag ska skriva. Håll tummarna för att röntgenläkarna inte ser några fler förändringar nu. För i så fall så är det ÖVER. Den där stora hemska elefanten är genomtuggad. Vi kan gå vidare med livet. Vi behöver bara åka till sjukhuset de här fyra dagarna per år, varje oktober, för resten av livet. Men vad är det – det hade kunnat var så mycket mycket MYCKET värre.

Häromdagen var det sjuårsdagen sedan vår ALD-vän (som vi inte kände) Nicki gav upp till följd av sjukdomen. Alla sådana påminnelser skakar fortfarande om. Det är så svårt att förstå att vi tillhör dem. Vi är så få. Men vi känner för varandra så mycket, trots att vi inte känner varandra. Vi har så mycket gemensamt, trots att vi aldrig har träffats. Sorgen, förtvivlan, oron och alla kärlek. Jag tror att alla de där känslorna för alltid kommer vara oerhört starka i oss, men kärleken måste vara starkast.