Jo, det var jättefarligt med vattkoppor fortfarande. Jag var förundrad över varför han inte kommer att vaccineras mot detta, ska prata om det igen vid tillfälle. Dr Peter sa att vi ska undvika smittan i det längsta och jag vet hur plågsamt det blir ju äldre de blir.

MRen närmar sig för varje dag. Och oron blir större och större. Ännu har vi inte fått någon kallelse, men jag har påmint Anki, som skulle hjälpa oss att påminna vår doktor. Blir så orolig att det inte ska fungera med sövning, att vi inte ska få göra det, W kommer inte att göra det i vaket tillstånd igen. Det var sådant hemsk upplevelse. En vän till mig hade gjort MR och det tog 20 min, men han upplevde det som jätteotäckt, som om luften tog slut. W låg 1,5 tim – fastspänd… Usch, jag märker att vi är så spända och oroliga Micke och jag. Vi orkar inte att det är något annat än positiva besked nu. I somras kunde vi hålla det på avstånd och inte tänka på det, men nu när det närmar sig…

Men på torsdag åker W, storasyster och jag till Skottland! Tjoho vad kul vi ska ha! Vi ska på ”släktmöte”, eller Clan Gathering det låter lite coolare :-)! Det ska bli underbart att bara åka med de stora, få tid med dem. Vi ska åka ett stort gäng, 14 personer, så det kommer att bli fantastiskt. Det enda är att mamma skulle ha varit med. Hon hade tyckt det vore så roligt, så en liten tagg i hjärtat av det… MEN förutom det, så får jag sådan resfeber, det är så mycket att tänka på, tabletter, spruta, intyg att få ta med dessa in i kabinen, beskrivning om vi måste uppsöka sjukhus m.m. Men vi har ju alla intyg på engelska, så det är bara att leta fram dem. Och jag har ju mina systrar och kusiner med mig om något skulle hända så det är ingen fara, men det är skillnad att resa nu när man har ett sjukt barn.

Annars är det full rulle. Föräldramöte, fotboll, fotboll, fotboll, födelsedagar, barnkalas och så lite fotboll… precis som alla andra. Och vet ni, jag NJUUUUTER av att vi har det som alla andra!