Försöker att minnas, och på så sätt glädjas över vardagen. Och jag GÖR det. Det är skönt att vara tillbaka i vardagen, och att få ha en vardag som är lik en ”vanlig vardag”. Att W får vara så frisk och pigg, det är fantastiskt. Och alla de andra barnen också… Många vi pratar med, tränare och andra som ser W in action säger att det verkligen är helt otroligt, snart två år sedan transplantationen och han är så STARK. Det är nästan omöjligt att se att han har varit så sjuk. Om ett par månader slutar han helt med prografen, den där medicinen som är ett riktigt rävgift. Inga problem med stelhet eller värk i benen längre, jag tror att det var biverkningar. Idag äter han bara 2 prograf, under väldigt lång tid åt han 8 och ibland ännu fler.

På måndag ska vi till sjukhuset och kolla halsen och alla hudproblem. Han har stora fält med eksem och det kliar något fruktansvärt. Jag hoppas att det är något så enkelt som Sköldkörteln, eller iaf något som de lätt kan avhjälpa. Jag fick tårar i ögonen när jag pratade med Anki. De är så fantastiska! ”När vill ni komma? Bestäm ni”, var hennes omedelbara respons. Jag som trodde att vi kanske inte får komma dit längre, men det var verkligen hur självklart som helst.

Jag mår själv mycket bättre nu. Men har ett besvär kvar, jag glömmer… jaja, det gör väl alla är det lätt att tänka. Men det här är något annat. Igår svängde jag av mot Nacka Forum, för det var något JÄTTEVIKTIGT jag skulle göra där, något till jobbet. Men så när jag parkerade var det helt bortblåst, har ff inte kommit på vad det var. Detta råkar jag ut för dagligen, vilket resulterar i att det är svårt att sköta mitt jobb. Det blir fel, jag missar, jag glömmer… jaja, det fanns ju en psykologisk term för detta. Får nog ge det mer tid. Men jag tror att det är en svit efter två tunga år. Läste någonstans att det tar lika lång tid att bli ”frisk” efter utmattning som det tar att komma i det tillståndet. Så jag får be om fortsatt överseende. Tänker ibland att det är tur att jag är egen företagare, då får jag verkligen ta ansvar själv för alla misstag som görs nu när det är så här. Hade jag varit anställd hade jag väl blivit omplacerad till något arkiv någonstans… Men annars är livet ganska så snällt just nu, även om jag ibland kan drabbas av plötsliga gråtattacker. Saknad och sorg efter min mamma, moster Emily och min bror Sten. Kan hitta en lapp som mamma skrivit, med sin vackra handstil, åh vad jag saknar då. Och när jag läste mitt personbevis som jag beställde med anledning av en bouppteckning ”mother deceased, father deceased, brother deceased…” usch… Men då kan jag tänka – men min son lever i alla fall, DET är det viktigaste!!!