Jag har gått och väntat på att jag ska bearbeta allt ”klart”, kunna lämna och gå vidare. Men det slog mig i natt att det inte kommer att ske. Idag hade vi en facebookdebatt där två andra ALD-föräldrar var med. Jag kände då att trots att det för dem var 10 och 20 (tror jag) år sedan de gjorde vår resa så är det så färskt för dem. De pratar också om alla upplevelser och om tacksamheten. Om lyckan att få bo i Sverige, lyckan att få möjlighet att få den fantastiska vården som vårt land kan erbjuda. De har inte glömt, det är något som är helt klart.

Kanske kanske kommer det här öppna såret som fortfarande finns i mig att gå ihop något. Kanske kanske kommer det inte att göra lika ont om ett par år. Men vi kommer för alltid att minnas, för alltid att känna, för alltid att gråta när vi tänker på allt som vi har tvingats uppleva.

I natt skrev jag ett långt långt brev till min fina son, hur lycklig jag är att den andra sidan inte vann, att den inte tog honom. Att han har orkat kämpat så för att stanna kvar hos oss. Att jag slapp tvingas att släppa taget, hur det är möjligt är en gåta och jag beundrar de som har tvingats göra det och gjort det. Det måste vara det absolut mörkaste en människa kan gå igenom.

Och W kämpar fortfarande. Demonerna jagar honom fortfarande, rädslan för döden. Tänk att som 9-åring få veta att otäcka celler arbetar på högvarv för att ta hans liv. Att tvingas ta upp kampen, bara en yttersta vilja, en stor mängd tur och en stor kamp kan besegra dessa. Det gör så ont när jag tänker på att han ju bara är ett barn.

Att möta döden så face to face är en underlig upplevelse. Så liten man är, så totalt undergiven något större. Och att möta den genom sitt barn… det finns inte ord.

Såklart att ärren och såren för alltid kommer att finnas kvar. Och ilskan. Och rädslan. Känslan av orättvisa. Men tacksamheten ska ändå segra, till slut… när det öppna såret läker lite grann.

Och till W: TACK min älskade fina pojke. Att du har utstått allt. Att du har kämpat, för din skull, för vår skull, för dina syskons skull. Jag vet att du sa i bilen på väg till CAST ”pappa – jag ska göra allt de säger, jag ska ta alla tabletter, jag ska klara det här”. Du är den starkaste människan jag känner och jag är så lycklig att få vara just Din mamma.