Läste just en annan ALD-mammas blogg. Slutade med att jag satt och storgrät. Hon skriver om att hon kommer att bli tvungen att ”släppa taget” om sin lilla pojke. Och i den stunden, när jag läste det, slogs jag av en sådan enorm och ofattbar tacksamhetskänsla. Som om jag har glömt… Vårt liv består just nu av en massa småbekymmer, vardagliga saker som måste hanteras. Men dessa kom att te sig så små nu. Det är som om jag har glömt bort det här stora som vi har att vara tacksamma för. Att W verkligen finns här hos oss. Tar det nästan för givet igen.

W och den här pojken har samma sjukdom. Vi har bara haft lite mer tur än de. För det är bara det det handlar om i den här jävla sjukdomen. Hur mycket tur man har. Om man får en diagnos i rätt tid.

Jag inser att jag har låtit bitterhet och ilska över exvis Addison och gluten fått ta över mitt liv. Istället för tacksamhet och glädje för att W får stanna. Glädje över att han besegrade den mest överdjävliga sjukdomen som finns. Det var faktiskt någon läkare som sa det till mig, att ALD är en av de mest djävliga sjukdomar som han/hon visste.

Så fram för mer glädje och tacksamhet. Tacksamhet för att vi alla får leva och vara friska.

All min kärlek!