Svaret från
USA hade kommit. Hon började med att säga att allt var jättebra. De såg inte
heller några förändringar. Men hon sa att de ändå ville göra en ny MR om ett
halvår. Hon kunde inte riktigt förklara varför… Sedan frågade jag om jag kunde
få ta del av mailet från USA. Då sa hon att det var något som hon var tvungen
att berätta… de hade undanhållit en liten detalj från oss… Det fanns nya
förändringar. Men de var dock så små och efter mycket resonemang fram och
tillbaka hade de bedömt det som ”ofarliga” förändringar. Som inte kommer att
betyda något. Jag förstår att det var av välvilja de beslutade sig för att inte berätta detta. Och många gånger idag har jag tänkt att jag önskade att jag inte hade fått veta. Men ändå… vi måste ju få veta.

Mitt hjärta
stannade. Glädjetårarna fick tvärstopp.

Det är
alltså inte över ännu. Men ändå. Nästan. Först var jag helt chockad och klumpen
i magen växte. Nu när timmarna har gått och jag har läst mailet om och om igen,
så är jag lugnare. MEN den där skuggan över tillvaron som funnits så länge
kommer att ligga kvar. Den där klumpen i magen kommer att vara kvar. Men kanske
bara ett halvår till. DÅ kommer MRen inte visa något. DÅ kommer det att vara
över…. Känns som om jag har sagt det förr…

Kände att
jag ville berätta här, det är säkert många som undrar hur det gick idag. Jag
kommer tillbaka en annan dag. Med ännu mer distans och förmodligen mer glädje
över att allt ändå ser så ljust ut. Dr Suzanna sa att sannolikheten nu för att
det ska ta fart är så liten, så liten.

För att citera de bästa raderna i USA-mailet… ”I think
that we’ll find on next round of imaging that MRI will continue to look the
same. We may even see that this small, non-specific area of contrast
enhancement has resolved”. Dessa
rader strök doktorn under och sa till mig att ta fasta på.