Ja, väntan är oliiiiidlig.. faktiskt. Precis när vi fick beskedet, när dr Karin ringde så kände jag mig så säker. Nu var det över. Men vartefter tiden har gått blir jag återigen rädd… tänk om….

Jag skickade, dagen efter Dr Karin ringt, en stor bukett blommor till henne. När jag skulle beställa blommorna så fanns det en bukett som hette ”Wille”, vad kunde vara mer passande :-). Det kändes bra. Även om vi har haft några turer med henne, så är jag oerhört tacksam för allt hon har gjort för oss. Såhär i efterhand så vet jag att hon har gjort allt hon kan för oss. Att hon tog hjälp från USA, att hon snabbt tog beslut om transplantation etc. sedan har ju inte informationen varit på topp, men herregud, man kan inte få allt. Så känns det nu och det är skönt.

Även om jag fortfarande är rädd, så har vi ändå varit lugnare än på länge… dock inte så euforiska som vi hade trott och längtat efter, snarare tvärtom. Depressionstillstånd närmare, men lugnare. Svårt att beskriva. Det är oerhört omvälvande när man, efter att i så oerhört lång tid levt i sådan extrem stress och skräck helt plötsligt få chansen att släppa den. Får möjlighet att andas ut. Psykologerna, som vi fortfarande träffar, har varnat för detta hela tiden. Det är tydligen såhär det blir. Det där badet i champagne har inte känts aktuellt ännu.

Jag träffade en dam på försäkringskassan, hon hade till o med en term för det jag upplever ”kognitiv svikt”. Den där oförmågan att ”samla ihop mig”, att få överblick och helhet, det som alltid har varit min styrka. Jag blir oerhört frustrerad när jag inte klarar av att ha en middag t ex, det blir fullständig kaos, maten är kall och serveras vid halv tio… det är ju såklart inte viktigt, men det visar tydligt hur jag har svårt att hantera saker. För att inte tala om jobbet… det går inget vidare. MEN det kommer att gå över, det är jag övertygad om, jag kommer komma tillbaka. Inte som jag var förr, så mycket har förändrats, utan det blir helt klart en förändrad Mia som kommer ur det här. Men det behöver inte vara sämre.

Vilken dag som helst ringer Dr Karin. Vi väntar. Vi väntar också på ett långt skönt sommarlov, jag vet att jag sa inför förra sommarlovet att NU skulle vi hämta oss, efter DET skulle vi må bra igen. Och jag står nog fast vid att vi faktiskt gjorde det, tills vi fick det negativa beslutet som slog undan benen på oss igen. Men detta sommarlov går vi in i betydligt lugnare, med förhoppningsvis ett positivt besked från USA och en långsiktig plan därifrån. Så efter den här sommaren, DÅ kommer vi vara helt på banan igen.

W har sin älskade fotboll. Jag är så tacksam för den. Den gör honom så lycklig. Nu har han nått sitt mål. Hans mål på CAST var ju att återigen spela fotboll, och nu, måste jag säga att han är tillbaka i precis samma form, om inte bättre, som innan de här förödande två åren. Får nypa mig i armen, för att förstå att det faktiskt är så. Det är lätt att försöka glömma allt som har hänt, men såå viktigt att minnas, att vara tacksamma för allt som vi har fått lära oss, för allt som har gjort oss starkare och för att vi fortfarande får vara en hel familj.