Dagen igår var fruktansvärd. Känner behov av att skriva av
mig…

W var stressad och tyckte det var jobbigt. Vi började med
att sätta en infart. Det gick väl ganska bra. Men när vaccinsprutan skulle tas
blev han alldeles förtvivlad… han grät och försökte gömma sig. Såå ledsen och
trängd. Det slutade med att vi nästan fick mordhålla honom för att få i den där
jäkla sprutan. Den var ju tvungen att gå i… Han var lättad när det var över.
Jag grinade hela hela tiden….

Vi gick sedan ner till Ylva, Karins sköterska. Hon var lite
nervös för att remissen inte var korrekt kände vi. Micke var taggad och väldigt
tydlig med att om det är något som missas och vi pga det inte kan få ett
korrekt besked, eller måste göra om det, kommer han att bli fullständigt galen.
Ylva blev nervös ;)… hon ringde Karin och säkerställde än en gång.
Röntgenpersonalen fick då läsa mail från USA med krav på MR-en… så nu hoppas
och tror vi att allt blev taget. Ylva sa också att Karin är forskarledig i fyra
veckor, jag taggade igång direkt men hon försäkrade att bilderna skulle komma
iväg till USA och att Karin skulle höra av sig ändå. Ylva är världens raraste,
hon är verkligen det! Och jag får lite dåligt samvete, jag är verkligen inte
trevlig. Jag brukar faktiskt oftast vara det så jag känner inte riktigt igen
mig i mina sjukhuskontakter längre…

Sen den där djävla röntgen. För fjärde gången… men första gången vaken. Efteråt sa W att han aldrig
kommer göra den igen. Jag hoppas att han slippper… De sa dock att det bara kommer
att ta mellan 30-40 min denna gång (jag var skeptisk; första gången tog det över tre timmar, andra gången 2,5… några 30-40 min har det aldrig tagit). Han spändes fast med huvudet och över spände de som en
bur. Det såg hemskt ut. På ”buren” satt speglar så att han hela tiden kunde se
oss och kontrollrummet. Sedan kördes han in i den stora, bullrande maskinen.
Jag satt och stirrade på det där Siemens-märket hela tiden… Hur hamnade vi här?
Varför måste vi vara där, sitta och stirra på ett Siemensmärke när alla
andras liv bara rullar på. Ja, livet verkligen stannade av.

Det gick bra i ca 30 min. Sedan sa sköterskan att de måste
ta en paus. Vi såg att det kom folk inspringande till kontrollrummet.
Från att ha varit två personer, blev de plötsligt minst fem. De diskuterade och
tittade på skärmarna. Jag sa till Micke ”jag svimmar, vad ska jag göra?”… håll
dig lugn, se lugn och glad ut – W ser dig hela tiden. Jag var övertygad om att
de nu hade sett något som de inte förväntat och de nu diskuterade hur de skulle
gå in djupare på det. Det var fruktansvärt. Jag fick en föraning om hur jag
kommer att uppleva det om vi nu får ett bakslag… igen… Åh, min stackars fina lilla
pojke, som låg där i den där stora, skräckinjagande maskinen… De kom igång igen och
fortsatte ta sina bilder. Efter 1,5 timmar sa de äntligen att det var klart. W
rullades ut och han var så dålig. Han var helt vit i ansiktet och jag såg
stora stora tårar som rullade utefter kinderna. När han klev upp segnade han
ner, nära att svimma. Men efter lite vatten och vila så gick det bra. Jag frågade om de hade sett något oroväckande på bilderna. Men sköterskan hävdade att det var så avancerade bilder så hon behövde hjälp att ställa in maskinen. Jag hoppas att det var så.

När jag gick för att hämta bilen så sparkade jag på
lyktstolpar, tårarna forsade och jag var så jävla arg. Fy faan att mitt barn
ska behöva gå igenom det här. Hans stora tårar fanns på mina näthinnor hela
tiden. Jag hatar det. Det räcker nu. Folk undrade nog, när en vuxen kvinna
iförd kappa och håret uppsatt i knut går och sparkar på lyktstolpar mitt på dagen ;-)… men jag
var galen.

Efteråt åkte vi och köpte en studsmatta, något som barnen
tjatat och önskat länge. Därefter en god lunch på en schysst restaurang. Men
det blev lite pannkaka, då W fortfarande var stressad och lite arg. Vi var helt
slut allihopa, orkade knappt prata. Men senare på kvällen sa faktiskt W att han
var så glad trots allt och till Micke hade han sagt att han förstod att vi måste
göra det här mot honom. Micke försökte förklara att det var hemskt för oss också
men att det är vår ”plikt” att tvinga honom, det finns liksom inget annat. W
förstod.

Lillasyster var också ledsen och hennes kompis hade berättat
att hon varit jättestressad i skolan. Hon hade stort behov att bara vara nära
på kvällen. Så vi satt i soffan allihopa, nära nära.

Lillebror blev så glad för studsmattan. När jag berättade
att de skulle få något fint för att W hade varit så duktig sa han ”och för att
jag räddade W’s liv, va?”… Gullunge. Ja, tänk, så är det . Han räddade
storebrors liv. Vilken hjälte han är!!!