Usch, det pirrar obehagligt i hela kroppen. Syster från Karins avdelning ringde just. Vi skulle inte få träffa Karin på torsdag då hon var sjuk… Men bra besked; jag bad nämligen syster hälsa Karin att vi verkligen önskade att bilderna skulle gå till USA, vår tilltro till de svenska röntgenläkarna är ju minst sagt ansträngd. Då svarade syster att Karin hade sagt det, att bilderna skulle gå en sväng till USA. Äntligen – något som sker automatiskt utan att vi får tjata och gnata. Jag säkerställde också att det var beställt kontrastvätska, något som var väldigt oklart sist jag pratade med syster. Karin hade tydligen läst igenom remissen och sagt att den var korrekt skriven, så det var väl röntgen som hade slarvat denna gång. Vi kommer ju bevaka det såklart, men skönt om allt är i sin ordning.

Ja, nu följer ett antal jobbiga veckor innan beskedet kommer. Domen. Men det är så svårt att tro att det inte är stoppat. W mår så bra. Lite stel i benen, men det kan ju bero på medicinerna.

I helgen åkte han på cup utan oss för första gången i det nya laget. Det gick bra. En pappa var snäll och påminde om tabletterna och kollade allmäntillståndet (när vi påminde via sms). Så ett framsteg för oss, att ”släppa iväg honom”. Han hade varit duktig själv, kommit ihåg och tagit extra kortison mm. Det är så råddigt för oss när en alltid är dedikerad till W och den andra får ta hand om de andra tre och försöka få tid för alla dem. W har ju spelat cup varje helg nu i fyra helger, då är en av oss borta från morgon till kväll både lördag och söndag. Lillasyster behöver egen tid med oss, mer än någonsin nu, så vi måste våga låta W åka själv (han har inga problem med det alls, det är bara vi…)

Imorse var jag tvungen att påminna honom om torsdag. Han darrade till i hela kroppen, men samlade sig snabbt och sa ”ok”. Jag lovade god lunch efteråt och mys med både mig och Micke. Det blir nog sushi :-).

Micke ställde just en spännande fråga när jag ringde och berättade. Han frågade mig om jag, som en första tanke när jag tänkte på allt, såg det som att vi haft tur att W överlevt den här hemska sjukdomen, eller om jag såg det som att vi har haft otur att ha drabbats av det här. Spännande frågeställning. Vi båda såg det absolut som att vi har haft TUR. Men jag har ganska mycket aggressioner för att vi har tvingats gå igenom det här. Kan också känna avundssjuka på alla andra vars barn är friska och allt är som vanligt. Lite vågat att erkänna det kanske, men det är så. Även om jag självklart inte önskar något annat barn i hela världen att vara sjuka. Det är så himla galet att små barn ska behöva utstå de mest hemska av behandlingar när deras kompisar är i skolan eller på fotbollsplan. Så många tankar – hela hela tiden.

Men mest av allt och det första som dyker upp är min enorma tacksamhet för att vi får behålla vår fina underbara kille. Att vi får fortsätta att vara en hel familj. Och som Micke sa; när vi får de positiva resultaten kommer jag gråta och gråta av glädje och lycka!!!