Jag har inte så mycket att skriva, men såg att jag inte uppdaterat på väldigt länge. Känner mig tom och trött. Alla barnen är aktiverade på olika sätt och framförallt W har en jätterolig dag med vänner och fotboll… Då blir det alltid som att luften går ur mig. Ofta nuförtiden kommer tanken och förtvivlan över att jag kunde ha förlorat det finaste jag har. Det är först nu som jag på riktigt släpper fram den tanken, tror jag. Jag har sagt den, skrivit den men aldrig tidigare känt på den. Den är fruktansvärd. Jag tänker så ofta nuförtiden på hur det skulle kunna ha varit, kanske borde ha varit om man ser till statistiken. W skulle ha varit gravt funktionshindrad och döden varit ofrånkomlig. Det är overkligt och skrämmande. Oerhört skrämmande. Jag får nypa mig i armen och flytta mig till här och nu. Det blev inte så. Det kommer inte att bli så. Han kommer att få vara kvar hos oss.

Vi har haft en skön påsk. Vi har åkt skidor, men kände hela familjen att vi var rätt så färdiga med det för i år. Micke har försökt jobba lite och jag har varit med barnen. W har fått må bra, några ångestattacker, men långt ifrån som det var på sportlovet tack och lov. Han har varit glad och uppåt för det mesta.

Nu ska jag försöka uppbåda någon kraft att ta tag i mitt hårt eftersatta arbete imorgon. Energin saknas och jag har såå svårt att hitta den. Nu är det en lång transportsträcka fram till den 25 april och veckorna därefter… då domen kommer. Måtte den vara positiv och måtte den ge oss så mycket tro och tillit så att vi kan sätta punkt för ALD, en gång för alla.