Då var det dags igen… W ringde igår från skolan, med panik i rösten sa han att han nog hade feber. Vi var i Norrköping på ett möte hos reklambyrån, typiskt nog. Jag fick fullständig panik, ringde till mina väninnor som jobbar i närheten. Pia åkte snabbt och hämtade honom (vad skulle vi göra utan henne??), han fick ligga på hennes soffa medans hon satt och jobbade. Såå skönt. Han hade inte feber då, men var låg och glansig på ögonen.

När han kom hem kom febern, snabbt upp till 38,7, men vi hade ju redan börjat höja kortisonet så allt var lugnt. I natt har jag varit uppe varannan timme, gett suppar varannan gång då det gäller att trycka ner febern och inte låta den få grepp. Känner oss så duktiga när vi klarar det. Vi börjar lära oss hantera det här. Och W oxå, det viktiga är ju att han flaggar när han känner att något är på gång. Har berömt honom såå mycket och är så glad för det.

Var på apoteket och hämtade alla mediciner. Började stortjuta… brukar alltid gråta när jag varit på apoteket men brukar hålla mig tills jag är ensam, men idag kunde jag inte hålla mig utan tårarna strömmade när jag fick alla miljoner burkar. Faan, ska han behöva ha det såhär resten av livet. Alltid koll på dessa mediciner, alltid orolig för att bli sjuk, hela hela livet. Det är så orättvist.

Igår hade vi glömt mediciner på kvällen (inte kortison dock :-)), så fort något ruckas, som igår när han blev sjuk så är det så lätt att glömma. Och paniken när man upptäcker att man glömt. Och jag tänker när han blir stor och flyttar hemifrån, hur lätt är det inte att glömma… Och för honom kan det vara livshotande att glömma.

På tal om mediciner ska jag nu ringa sjukhuset för att få fler recept, sen gå upp och ta tempen på W, ge dubbel el trippel dos kortison och en supp. Vi kommer att klara det den här gången oxå och det känns såå bra!!